Is there still anybody out there?

Eller är jag ensam i blogguniversum? Vill så gärna börja skriva igen, att skriva är något jag alltid gjort, men om tid, ork och inspiration finns att resa mig upp ur askan, samla ihop resterna av denna blogg, borsta av dammet, resa mig upp och BÖRJA SKRIVA IGEN finns återstår att se... Har så oändligt mycket att skriva om, så mycket som hänt och så mycket vatten som flutit under broarna sen sist, så jag vet knappt var jag ska börja. Det får bli små babysteps, ett i taget, små små steg. 

Hej bloggen. Här är jag. Finns det fortfarande någon där ute???

Hälsans Kök

Jag är med i något som heter Buzzador, vilket innebär att man får testa olika produkter för deras räkning. Det går till så att de ordnar olika kampanjer som man får anmäla sig till, och blir man sedan utvald att delta i kampanjen får man testa de berörda produkterna och buzza om dem, antingen i sociala medier (som Facebook osv), öga mot öga bland vänner och bekanta eller som nu, via bloggen. Det jag den här gången fått testa är vegetariska matprodukter från Hälsans Kök – titta gärna in på deras sida om du vill veta mer!

Det är 4 st produkter från Hälsans Kök jag testat:

Jag kände inte alls till dessa produkter sedan tidigare, så det var spännande att få prova på något helt nytt. Den första produkten jag testade var de ovo-vegetariska bullarna.

Dem blev jag faktiskt riktigt positivt överraskad av, tyckte de smakade nästan som vanliga köttbullar! Både smak och utseende var slående lika “riktiga” köttbullar.

Serverade dem med en hemlagad rödbetssallad som passade riktigt bra till. Dessa bullar kan jag väldigt bra tänka mig att både äta igen och dessutom bjuda på åt någon som är vegetarian. Bra att lägga på minnet ifall min kompis söderifrån, som är just vegetarian, skulle hälsa på! :) Maken, som var rätt skeptisk till dessa produkter, tyckte också att bullarna gick bra att äta fast han föredrar den “riktiga” varianten.

Följande produkt att testas var de ovo-vegetariska burgarna.

Maken grillade dem ute på grillen och vi fick till ett par riktigt skapliga hamburgare att smaska i oss.

Också burgarna var en positiv överraskning, och påminde mycket om “riktiga” hamburgerbiffar – av “köpisvarianten”, för nog är alltid hemmagjorda biffar godast! Men kan i alla fall bra tänka mig att äta dessa burgare igen och också bjuda på dem till en vegetarisk måltid.

Färsen som Buzzador föreslog man skulle köpa fanns inte där jag köpte produkterna (Prisma), så därför blev det istället ovo-vegetarisk schintzel.

Den föll tyvärr dock varken mig eller maken riktigt i smaken. Det var ingen smakupplevelse helt enkelt. Kanske för att vi jämförde med riktig schnitzel, jag vet inte. Inget jag blev lockad att köpa fler gånger i alla fall.

Fjärde och sista produkten var falafel.

Falafeln åt vi i pitabröd med yoghurtsås enligt Hälsans Köks recept, som ni hittar här. Tyvärr föll det oss inte alls i smaken, falafeln var rätt starkt kryddad och inget vi blev lockade att köpa fler gånger heller. Kanske falafeln hade varit godare om den serverats på annat sätt, den här varianten föll oss inte alls i smaken.

Så summa summarum har dessa produkter bjudit på både positiva överraskningar och besvikelser. Vinnaren var helt klart de vegetariska bullarna, och burgarna kom på en stark andra plats. De produkterna köper jag gärna igen ifall jag ska bjuda på vegetariskt.

Inspiration efterlyses!

Inspirationen lyser med sin frånvaro. Borde verkligen ta itu med tillverkningen inför sommarens försäljning, men dessvärre är det väldigt svårt att komma igång. Så är det nästan varje gång. Jag VET att jag borde börja i god tid, men tiden går och går och jag tycks aldrig ha den där rätta inspirationen och energin att sätta igång, och så slutar det med att jag sitter där och halvt stressar ihjäl mig de sista veckorna istället. Att man aldrig lär sig! Suck.

Här är i alla fall en bild från förra årets mattillverkning. Hoppas en liten, liten gnutta inspiration (eller allra helst stora doser!) ska smyga sig in snart, så jag hinner knåpa ihop x antal mattor och lite annat smått och gott. För sen när jag väl kommit igång brukar det ju vara hur roligt som helst. Det är bara den där starten som alltid är lika trög. Månne inspiration är något man kan köpa – allt är väl möjligt i dessa tider? ;)

Fyndade idag en ny vävstol av bordsmodell, något jag inte ens visste att fanns, på nätet för en relativt överkomlig peng. Den ska hämtas i påskhelgen, ska bli spännande att se vad det är jag köpt egentligen! Tänkte ha den till att väva löpare på, något jag inte gjort på flera år nu men ser fram emot att få göra igen. Problemet är bara var jag ska förvara den, lider redan som det är av skrikande utrymmesbrist i hobbyrummet. Vet inte heller hur pass flyttbar bordsvävstolen är, om den är för tung och bökig att flytta fram och tillbaka när den ska användas eller inte. Men det löser sig väl, på ett sätt eller annat. Det mesta brukar ju faktiskt oftast lösa sig till sist!

Ett avskedens år

2012 var ett riktigt avskedens år. Ett tungt och svårt år på många sätt, med sorg och saknad. Den första att lämna oss var min älskade favoritmorbror, som i mars förlorade kampen mot cancern. Bara ett drygt halvår efter att han fått sin diagnos. Aldrig hade väl han, eller någon av oss, kunnat tro att han aldrig mer skulle komma hem när han blev intagen på sjukhuset. Att han så snabbt skulle bli sämre. Det är fortfarande svårt att fatta att han faktiskt är borta, för alltid. Hans plats är och förblir tom. Jag hoppas han visste hur mycket han betydde för oss alla. Han som alltid var så snäll och godmodig och glad när jag växte upp. Han som byggde en lappkåta åt mig på vedbacken. Som brukade komma till vårt sommarparadis och fiska på kvällarna. Som gjorde så goda köttbullar. Nu finns han inte längre bland oss. Kändes sorgligt att tända ljus på hans grav på ettårsdagen sen han dog, tänk att tiden gått så fort. Minns som igår när vi satt där i kyrkan på begravningen och Amazing Grace spelades på saxofon, då höll allt på att brista för mig. Kom så väl ihåg min egen pappas begravning, 4 år tidigare.

Maj var återigen en tung månad för oss. Då fattade vi det svåra beslutet att låta vår golden retriever Minttu somna in. Hennes epilepsi (om det nu var epilepsi hon led av, det var det ingen som kunde säga säkert, det kunde mycket väl ha varit en hjärnskada eller hjärntumör också) blev allt värre och medicineringen hjälpte inte, trots att dosen höjdes. Här, här och här kan ni läsa mer om hennes sjukdom. Det blev allt mer påfrestande både för henne och för oss. Vid varje anfall förstördes hjärnceller, vilket ledde till att hon mådde allt sämre och tog längre tid på sig att återhämta sig efter anfallen, förlorade konditionen och började bete sig allmänt konstigt, slutade lyda kommandon osv. Ingen som inte själv varit med om något sådant kan nog till fullo förstå hur påfrestande dessa anfall var också för oss. Oftast kom de på natten (och ibland flera gånger per dag), och att vakna upp av en hund med krampanfall var redan det otroligt obehagligt, plus att hunden sedan kissade på sig (och i värsta fall också sket på sig, vilket tack och lov hände bara en gång) och man snällt fick plocka fram mopp och hink och skura golvet eftersom hunden trampade runt i kisset och spred ut det överallt. Och sedan vänta tills hunden lugnat ner sig så pass att det gick att gå att lägga sig igen. För att sedan efter en alldeles för kort natt stiga tidigt upp och fara till jobbet… För någon vecka sen såg jag och min man ett program som bl a handlade om lejon som fick krampanfall av någon okänd anledning, och att se lejonen ligga där och krampa var så obehagligt att vi knappt kunde fortsätta titta – alla minnen från denna tid kom tillbaka med full kraft. I maj fattade alltså min man det svåra beslutet att vi skulle låta Minttu somna in, för hennes egen skull. Hon skulle knappast ha klarat sommaren, värmen hade blivit för mycket för henne, så då kändes det allra mest humant att låta henne slippa denna påfrestning. När man har djur är just beslutet att de ska få somna in det allra svåraste, något jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Trodde aldrig jag skulle klara av att vara med när det hände. Men jag var med när Minttu somnade in, och det skedde på ett lugnt och värdigt sätt. Vi begravde henne i trädgården bakom huset, strax bakom tujan jag ser här från fönstret där jag sitter och skriver. Nu får vi tänka tillbaka på alla minnen vi har, från tiden innan hon blev sjuk, när hon fortfarande var sig själv.

Bara två dagar efter att Minttu lämnat jordelivet var det dags för nästa tunga beslut. Min älskade, älskade katt Ofelia (som bodde hemma hos min mamma), som sedan sommaren haft problem med levern, hade hastigt blivit så dålig att det inte fanns något mer att göra för henne än att låta henne också somna in. Bara ett par veckor senare hade hon blivit 18 år, så hon hade verkligen levt ett långt liv. Har man haft ett djur så länge, ett djur som varit som en familjemedlem under så många år, känns det ännu svårare att mista dem. Tomrummet blir så oändligt stort. Jag jobbade den dagen och minns så väl när mamma ringde och talade om hur det stod till, och frågade om jag var med på att låta vår älskade kisse somna in. Ett beslut som jag fasat för att någonsin behöva fatta. Men vi visste att det inte fanns något mer att göra, att hennes tid var över, att det enda rätta var att låta henne slippa ifrån sjukdom och smärta. Jag hade inte möjlighet att vara med hos veterinären när hon tog sitt sista andetag, och det vet jag faktiskt inte ens om jag hade klarat av. Att först ta farväl av Minttu och sedan bara två dagar senare av Ofelia hade blivit för mycket, det var svårt redan som det var att hantera utan att behöva vara där och se hur dålig min lilla katt var. Jag hade i all hemlighet tagit farväl av henne sista gången jag såg henne, inte så lång tid innan, eftersom vi nog visste att slutet närmade sig. Det var ändå bättre att mitt sista minne av henne fick bli så. Vi begravde henne här hemma i vår trädgård, bredvid Minttu. Där har de sin sista viloplats, sida vid sida, framför syrenhäckarna.

Det finns många sorters avsked. Alla lika tunga och svåra på sitt sätt. Som jag skrev om här tog jag också farväl av mitt barndomshem i oktober, när min mamma skulle flytta till en lägenhet i en annan stad. Något som kändes väldigt vemodigt, eftersom det varit som mitt andra hem genom alla år, min trygga bas. Visst svider det i hjärtat att veta att det nu är andra människor, andra röster, andra steg än våra som fyller huset, men samtidigt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv. Som om det gick lättare att lämna över huset än jag hade föreställt mig. Visst kändes det lite sorgligt att inte fira jul där, som jag alltid gjort, alla jular utom en, men det gick ändå bra. Nya tider, nya seder. Livet förändras och man kan inte undvika avsked. Men ibland är avskeden helt enkelt det bästa, det enda rätta. Och livet fortsätter, trots allt, i en eller annan form.

En inspirerande kväll

Igår kväll var jag tillsammans med Ingela och Nina på föreläsning med bloggikonerna Peppe Öhman, Karin Lindroos och Linn Jung. Det var riktigt intressant och givande att få höra dessa bloggare berätta om hur de börjat blogga, ge tips och dela med sig av sina erfarenheter. Jag hoppas att denna föreläsning ska ge mig den nystart för min egen blogg som jag så väl behöver. Med en stor dos av inspiration jag fick med mig hem i bagaget tror jag det kan vara fullt möjligt. Inget är omöjligt, heter det ju! Jag har ju aldrig tänkt sluta blogga helt, det har bara blivit så att det dragit ut längre och längre på tiden mellan inläggen och eftersom jag har svårt att få fatt på samma inspiration och energi som jag hade för ett par år sen är det svårt att komma igång igen. Jag har hur mycket som helst att skriva om och visa i bilder, eftersom det hunnit hända en hel del, men till slut känns det nästan övermäktigt att ta tag i och man vet knappt var man ska börja. Och så är jag rädd att folk inte ska vara intresserade av att läsa om alltför gamla saker heller.

Nåja, som vi fick lära oss igår på föreläsningen, så är det min blogg och där är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om. Ni får ursäkta om de kommande återblickarna i mitt liv inte alla gånger kommer att kännas så rykande dagsfärska, men det är sånt som jag vill skriva om och dokumentera. Jag hoppas verkligen att jag ska orka ta tag i bloggandet nu, trots stundande jobb som suger ork och energi ur mig och äter upp min fritid. Kvällarna är så fruktansvärt korta och det är så oändligt mycket man borde hinna med på de få timmarna man har på sig. Men det är nog ett känt fenomen, jag är knappast den enda som känner så.

Hoppas att ni fortfarande vill läsa det jag skriver och hittar hit igen! Att ni finns där ute betyder så oerhört mycket, ska ni veta! Allt gott till er, kära bloggvänner! :)

Gott nytt år på er!

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år 2013! Må det nya året bjuda på många nya spännande upplevelser och utmaningar, många soliga dagar och goda skratt! Allt väl och så hörs vi nästa år, hoppas jag! :)

God jul!

Önskar er alla en riktigt god jul! Var rädda om varandra och njut av denna vinterns högtid!