Jag kom visst av mig med min reseberättelse… Så nu är det hög tid att fortsätta berättelsen och hoppas att ni fortfarande är intresserade av att läsa om vår resa!
17.7 Trollstigveien – Gudbrandsjuvet – Örnevegen - Geiranger
De vackra vyerna fortsatte också sedan vi lämnat Trollstigen bakom oss.
Här fick vi också se snö på nära håll, min man tyckte det var roligt att göra en snöboll i mitten av juli! Och det hör ju verkligen inte till vanligheterna heller kan man väl säga…
Rätt vad det var stötte vi på två får som låg vid sidan av vägen i allsköns ro. Man får verkligen se upp såna gånger, vi är ju inte precis vana vid att stöta på lösgående kor och får längs våra vägar här hemma!
Här och var såg man också vattenfall som rann nerför bergssidorna.
En fors bredvid vägen.
Vid Gudbrandsjuvet stannade vi till. Just här påminner naturen och det klara turkosblå vattnet väldigt mycket om Plitvice nationalpark i Kroatien.
Gudbrandsjuvet i all sin prakt. Det var en mäktig syn att se hur vattnet störtade nerför klippan och försvann ner mellan klippblocken.
20 meter ner i kanjonen störtar vattnet fram genom en smal, smal passage.
Dånet från de forsande vattenmassorna var öronbedövande!
Ännu ett av naturens otaliga konstverk.
Till vänster utsiktsplattformen ovanför Gudbrandsjuvet, där de föregående bilderna är tagna.
Dags att åka vidare och fortsätta färden mot Geiranger.
Här väntar vi på färjan mellan Linge och Eidsdal.
Vid färjefästet sålde ett par flickor askar med körsbär till de väntande bilarna. Härligt söta och solmogna!
Här ser man tydligt var smältvattnet från bergen rinner om vårarna.
En första glimt av Geirangerfjorden när vi kom till Örnevegen som går mellan Eidsdal och Geiranger och klättrar uppför den branta bergsväggen med 11 hårnålskurvor upp till ca 620 m över havet.
Bästa utsikten över Geiranger och Geirangerfjorden har man från utsiktsplatsen vid Örnesvingen. Den 16 km långa Geirangerfjorden kallas pärlan bland Norges fjordar och det brukar också sägas att Geiranger är den vackraste platsen i Norge. Området finns sedan 2005 med på UNESCOS världsarvslista.
Eftersom vi nyss hade kört uppför Trollstigen kändes det inte alls lika nervkittlande att köra nerför Örnevegen, och av någon anledning tycker jag det är mycket otäckare att köra uppför en brant väg än nerför. Vi hann dessutom få vanan inne eftersom vi körde Örnevegen hela 3 ggr, både nerför och uppför, innan vi lämnade Geiranger bakom oss för sista gången. Det var en lördag när vi kom till Geiranger och eftersom stan var proppfull med turister visade det sig vara nästan omöjligt att få tag på någonstans att bo, överallt var det fullt och “Opptatt”-skyltar utsatta vid campingar och stuguthyrningar längs vägen.
En bra bit ovanför stan fick vi till sist tag på ett rum hos en dam som hyrde ut rum till turister på övervåningen av huset.
Rummen och inredningen var inte precis i modernaste laget men helt OK för en natt. Vad mer kunde vi begära än en säng, eget badrum (en sällsynt lyx som vi verkligen uppskattade efter nätterna på camping), kokplatta och kylskåp?
När vi gjort oss hemmastadda i rummet var det dags att köra ner igen och utforska Geiranger. Mer om det en annan gång…
