En liten sommarhälsning

Tyckte det började vara dags att ge ett litet livstecken ifrån mig så ni inte tror jag försvunnit från bloggvärlden helt… Det har bara varit så mycket annat som upptagit min tid de senaste veckorna att jag inte hunnit eller riktigt orkat med att blogga. Vi hade en underbar vecka på vackra Öland, och det kommer jag att skriva mer om bara jag hinner gå igenom alla bilder och kommer igång med vardagslunken igen… Sen var vi hemma några stressiga dagar innan det var dags att packa ihop och dra norrut för att först ställa oss på torget i Jakobstad under Jakobs Dagar och agera försäljare på storloppiset som hölls förra måndagen. Sen blev det att ta hand om en sjuk katt hemma hos mamma och vi var riktigt oroliga där ett tag, men åtminstone för tillfället verkar kissen ha repat sig. Och sen var det en veckas stugvistelse som väntade, sköna avkopplande dagar som gick alldeles för fort. Nu är det bara ett par dagars ledighet kvar innan allvaret väntar (och då syftar jag tyvärr inte på det Stora Alvaret på Öland som jag mycket hellre skulle bege mig till igen). Hoppas ni har det bra i sommarvärmen, som dessvärre tycks ha blåst sin kos här hos oss nu under eftermiddagen, jag som hade tänkt mig ett svalkande dopp idag! Vi hörs!

Söndagsbilden vecka 5

 

Idag blir mitt bidrag till söndagsbilden en bukett tulpaner som står på köksbordet. Tulpaner är något som verkligen piggar upp den här tiden på året, och blir man dessutom överraskad med en bukett av sin andra hälft en vanlig vardag ger det extra guldkant på tillvaron! Något som verkligen kan behövas eftersom det varit ett par väldigt omtumlande dagar.

Tidigt, tidigt i fredags hände något väldigt, väldigt obehagligt. Jag hade legat vaken ett tag och precis gått ut till badrummet när jag hörde att det var något som föll. Min första tanke var att en av hundarna hade råkat välta torkställningen med tvätt, eller att maken vaknat, stigit upp och råkat välta omkull något. Men eftersom tvättställningen inte stod där ljudet kom ifrån stämde det inte, så jag gick tillbaka till sovrummet och där låg Minttu, vår golden retriever, på tröskeln och fick precis ett riktigt otäckt krampanfall. Maken vakande och rusade förskräckt upp ur sängen, och vi stod båda där helt handfallna. Det fanns ju inget vi kunde göra, och det kom för oss båda två att tänk om hon dör, här och nu, mitt framför ögonen på oss. När en så pass stor hund får ett krampanfall är det verkligen obehagligt kan jag tala om! Anfallet varade åtminstone ett par minuter innan det till slut släppte. När maken sen skulle gå dit för att torka bort fradgan ur ansiktet på henne kände Minttu inte igen honom, utan började morra och skälla vilket också var obehagligt, eftersom hon i vanliga fall är världens snällaste. Hon kissade också på sig och var inte alls medveten om vad som pågick runtomkring henne. Det dröjde en bra stund innan hon blev sig själv igen, och hon var orolig och flåsig länge efteråt innan hon lugnade ner sig. Det blev veterinärbesök på eftermiddagen och det togs olika blodprov. Veterinären trodde inte det var vanlig epilepsi trots att anfallet varit epilepsilikande, eftersom hundar vanligen får det i betydligt yngre ålder – Minttu är 7½. Det kan vara allt från dåliga levervärden som orsakade krampanfallet till en hjärnskada, det är bara att vänta tills provsvaren är klara i början av veckan och se vad de visar. Sen får vi ta ställning till behandling eller ytterligare åtgärder, och veterinären skrev ut kramplösande medicin att ge ifall det blir fler anfall. Vissa hundar får återkommande anfall t o m varje dag, medan andra får bara ett enda anfall och sen aldrig mer. Det är olika från fall till fall. Det värsta är att dessa anfall kan medföra agressivitet, både strax innan ett anfall och sen när hunden vaknar efter anfallet, och i värsta fall kan detta leda till att hunden måste avlivas. Blotta tanken på det är fruktansvärd, båda att tänka sig att en så snäll hund kan bli oberäknelig och agressiv, och att bli tvungen att fatta ett beslut om avlivning… Nej, det vill man inte tänka på. Men så är livet, när man minst anar det får man en spark av livet. Nu kan vi inte göra annat än att följa med situationen och hoppas på det bästa. Det har inte blivit några fler anfall och hunden mår bra än så länge.

Igår blev det oväntat en liten resa. På torsdagskvällen ringde Alegni mig och frågade om jag ville följa med på en bussresa till Ikea i Tammerfors på lördagen. Naturligtvis kunde jag ju inte motstå erbjudandet, ett Ikea-besök lockar alltid! Efter det som hände på fredagsmorgonen tvekade jag till om jag kunde följa med, men eftersom Minttu var OK och veterinärbesöket gick bra, och det inte heller blev några fler anfall, så kom vi fram till att jag skulle åka som planerat. Och det beslutet behövde jag inte heller ångra, för det hade inte varit några som helst problem med hunden här hemma och jag och Alegni fick en rolig shoppingdag. Det var bara skönt att komma bort lite och få annat att tänka på istället. Och eftersom det var en del saker jag hursomhelst behövde från Ikea kom resan på precis rätt tid. Trötta och belåtna steg vi av bussen vid halv elvasnåret igår kväll.Idag har jag fått ta itu med att packa upp det jag köpt, det känns alltid nästan som julafton att packa upp kassarna och se vad det är som följt med hem från den blågula affären.

Trots att jag gärna legat kvar lite längre i sängen i morse, trött efter resan, fick jag masa mig upp och göra mig i ordning för söndagspromenad. Jag har nämligen hängt på ett gäng glada damer i varierande åldrar härifrån byn som brukar samlas och gå ut på promenad på söndagsförmiddagarna. Det var andra gången jag följde med nu och man hinner ventilera både det ena och det andra längs vägen. Riktigt roligt är det att komma sig ut på det sättet, och dessutom ett bra sätt för mig som ändå är relativt nyinflyttad i byn att bekanta mig närmare med några av dem som bor här. Med detta vill jag önska er alla en skön söndagskväll! Må så gott!

Vår Norgeresa del 7

Jag kom visst av mig med min reseberättelse… Så nu är det hög tid att fortsätta berättelsen och hoppas att ni fortfarande är intresserade av att läsa om vår resa!

17.7 Trollstigveien – Gudbrandsjuvet – Örnevegen - Geiranger

De vackra vyerna fortsatte också sedan vi lämnat Trollstigen bakom oss.

Här fick vi också se snö på nära håll, min man tyckte det var roligt att göra en snöboll i mitten av juli! Och det hör ju verkligen inte till vanligheterna heller kan man väl säga…

Rätt vad det var stötte vi på två får som låg vid sidan av vägen i allsköns ro. Man får verkligen se upp såna gånger, vi är ju inte precis vana vid att stöta på lösgående kor och får längs våra vägar här hemma!

Här och var såg man också vattenfall som rann nerför bergssidorna.

En fors bredvid vägen.

Vid Gudbrandsjuvet stannade vi till. Just här påminner naturen och det klara turkosblå vattnet väldigt mycket om Plitvice nationalpark i Kroatien.

Gudbrandsjuvet i all sin prakt. Det var en mäktig syn att se hur vattnet störtade nerför klippan och försvann ner mellan klippblocken.

20 meter ner i kanjonen störtar vattnet fram genom en smal, smal passage.

Dånet från de forsande vattenmassorna var öronbedövande!

Ännu ett av naturens otaliga konstverk.

Till vänster utsiktsplattformen ovanför Gudbrandsjuvet, där de föregående bilderna är tagna.

Dags att åka vidare och fortsätta färden mot Geiranger.

Här väntar vi på färjan mellan Linge och Eidsdal.

Vid färjefästet sålde ett par flickor askar med körsbär till de väntande bilarna. Härligt söta och solmogna!

Här ser man tydligt var smältvattnet från bergen rinner om vårarna.

En första glimt av Geirangerfjorden när vi kom till Örnevegen som går mellan Eidsdal och Geiranger och klättrar uppför den branta bergsväggen med 11 hårnålskurvor upp till ca 620 m över havet.

Bästa utsikten över Geiranger och Geirangerfjorden har man från utsiktsplatsen vid Örnesvingen. Den 16 km långa Geirangerfjorden kallas pärlan bland Norges fjordar och det brukar också sägas att Geiranger är den vackraste platsen i Norge. Området finns sedan 2005 med på UNESCOS världsarvslista.

Eftersom vi nyss hade kört uppför Trollstigen kändes det inte alls lika nervkittlande att köra nerför Örnevegen, och av någon anledning tycker jag det är mycket otäckare att köra uppför en brant väg än nerför. Vi hann dessutom få vanan inne eftersom vi  körde Örnevegen hela 3 ggr, både nerför och uppför, innan vi lämnade Geiranger bakom oss för sista gången. Det var en lördag när vi kom till Geiranger och eftersom stan var proppfull med turister visade det sig vara nästan omöjligt att få tag på någonstans att bo, överallt var det fullt och “Opptatt”-skyltar utsatta vid campingar och stuguthyrningar längs vägen.

En bra bit ovanför stan fick vi till sist tag på ett rum hos en dam som hyrde ut rum till turister på övervåningen av huset.

Rummen och inredningen var inte precis i modernaste laget men helt OK för en natt. Vad mer kunde vi begära än en säng, eget badrum (en sällsynt lyx som vi verkligen uppskattade efter nätterna på camping), kokplatta och kylskåp?

När vi gjort oss hemmastadda i rummet var det dags att köra ner igen och utforska Geiranger. Mer om det en annan gång…

Tisdagstema: Stilleben

Idag är Fabrikens tisdagstema stilleben, och då valde jag denna bild.

Stenar och snäckor som jag plockat på stranden i Littlehampton, England. De ligger på ett träfat i sovrummet och är ett fint minne från min resa för att hälsa på min engelska vän för snart 9½ år sen. Jag tar en sten i min hand, stryker sakta fingret över den släta ytan som formats av havet under årtusenden, och minns den varma dagen vi gick där på stranden vid Engelska kanalen. Tänk att det redan gått så lång tid sen den där dagen!

Vår Norgeresa del 6

17.7 Trollstigen

Trollstigen var verkligen en hisnade upplevelse! När man blickade upp längs bergssidan och högt, högt däruppe såg bilar slingra sig fram på den branta serpentinvägen med sina 11 hårnålskurvor såg det helt osannolikt ut att man faktiskt skulle kunna ta sig dit upp och det vände sig nästan i magen vid tanken på att dit upp skulle vi också bege oss.

En första glimt av Trollstigen.

Stigfossen dånar nerför berget. En mäktig syn!

Det var nog lite otäckt att börja den branta uppstigningen. Betongräckena längs vägen var i mina ögon i lägsta laget och på vissa ställen var det stenbumlingar som agerade räcke. Hu, inget för nervsvaga eller höjdrädda – och jag kan tillägga att jag tillhör den senare kategorin…

Men vackert var det! Ju högre upp man kom desto mäktigare blev utsikten över dalen.

Vid Stigfoss Brua måste man ju stanna och fota! På bron trängdes turister med kameran i högsta hugg med bilarna.

Den dånande Stigfossen var verkligen en imponerande syn.

Vilka klippformationer! Vattnet stänkte upp ända på bron, på vägbanan och dem som stod där.

Vägen var väldigt smal på sina ställen, och då fick man verkligen hoppas att man inte skulle möta en husbil eller buss…

Där nerifrån hade vi kommit… Och vägen fortsatte upp, upp!

Vart man än såg var det lika vackert och mäktigt. Fast det var rätt otäckt att köra upp längs Trollstigen är det med facit i hand något som jag ändå för allt i världen inte hade velat missa.

På ett ställe fick vi stanna och släppa förbi en buss. Busschauffören gjorde tummen upp och tackade, och trots att vi var lite oroliga för hur den skulle ta sig förbi gick det bra. Men jag hade nog inte velat åka buss längs Trollstigen, och sitta så där högt upp, hu! Längst till höger ser man lite av stenbumlingarna som fungerade som räcke på vissa ställen av vägen.

Man får nästan intrycket att vägen försvinner ut i tomma intet bakom klippan…

Imponerande bergstoppar.

Vi råkade på dessa får som strövade fritt vid sidan av vägen.

Snö! Det kändes nog allt bra konstigt att se snö i mitten av juli.

Fjällstuga uppe på toppen.

Äntligen uppe – vi klarade det!

Den här upplevelsen hade man inte velat vara utan! Lite spänning i livet är alltid bra, och det här var belöningen för den hisnande bilfärden.

Typiskt för Norge, liksom troll i alla de former och varianter… Vi såg dock inte till vare sig älgar eller troll under vår resa.

Från den nybyggda utsiktsplatsen hade man en vidunderlig utsikt över dalen och Trollstigen. Här uppe var det kyligt så man fick plocka fram tröjan, fast många gick runt och huttrade väldigt lättklädda…

Långt, långt där nere slingrar bilarna sig fram i hårnålskurvorna.

Trollstigen i all sin prakt. Otroligt att de kunnat bygga en väg på det här viset! 2011 kommer Trollstigen att bli nationell turistväg. Vägen är stängd vintertid och man förstår verkligen varför – 12% lutning i slingriga hårnålskurvor!

Stenrösen som folk byggt såg man överallt.

Troll av det roligare slaget.

Trollstigen var en av de absoluta höjdpunkterna på resan och kan verkligen rekommenderas. Är man i den här delen av Norge är Trollstigen ett absolut måste! Innan vi åkte vidare åt vi lunch vid Trollstigen Fjellstue. Panerad norsk röding, mums!

Fortsättning följer…