För en stund sen kom vi hem efter att ha sett filmen “Flickan från ovan” på bio (“The Lovely Bones” är den engelska titeln). Det var en film som verkligen berörde mig. Filmen baserar sig på Alice Sebolds roman “Flickan från ovan” som jag läste för flera år sen. Jag tyckte att boken var bra och visste genast att jag ville se filmen.
Den handlar om 14-åriga Susie Salmon som våldtas och mördas av deras granne på väg hem från skolan. Om hur hennes familj försöker leva med och hantera sorgen och saknaden efter Susie och den förfärliga ovissheten om vad som hänt henne medan tiden går utan hon inte hittas. Om Susie som uppe från sin himmel ser ner på sin älskade familj och följer dem i sorgearbetet och deras försök att gå vidare i livet.
Filmen berättar på ett finstämt sätt om livet efter detta, i den himmel där Susie befinner sig. En oändligt vacker och förunderlig plats. Därifrån ser Susie sin familj och försöker sträcka ut sin hand till dem. De inser att hon är död, men anar att hon finns kvar hos dem fast hennes rop inte når riktigt ända fram.
Men det är inte bara det vackra som omger Susie uppe i hennes himmel. Där finns även mörka minnesbilder från det som hände henne. Dessutom gör hennes förtvivlade försök att nå fram till sin familj liksom pojken hon var kär i utan att lyckas henne ledsen.
Susie ser sin familj i både sorg och glädje. Åren går och till slut närmar sig gåtan sin lösning. Susie hittar den väg hon måste gå och äntligen blir hon fri. Det är tid att hon önskar alla ett långt och lyckligt liv.
Eftersom jag för inte så alldeles länge sedan själv mist en nära anhörig – min pappa- tror jag att den här filmen berörde mig särskilt mycket. Är det så där vackert i livet efter som i filmen? Finns våra nära och kära som gått bort med oss, ser de ner på oss från sin himmel och följer oss på vår väg genom livet, vakar över oss och ser till att vi ska ha det bra? Allt det där hoppas jag, det vill jag tro på. Det är en vacker tanke.
Jag önskar er alla ett långt och lyckligt liv.
