Ett avskedens år

2012 var ett riktigt avskedens år. Ett tungt och svårt år på många sätt, med sorg och saknad. Den första att lämna oss var min älskade favoritmorbror, som i mars förlorade kampen mot cancern. Bara ett drygt halvår efter att han fått sin diagnos. Aldrig hade väl han, eller någon av oss, kunnat tro att han aldrig mer skulle komma hem när han blev intagen på sjukhuset. Att han så snabbt skulle bli sämre. Det är fortfarande svårt att fatta att han faktiskt är borta, för alltid. Hans plats är och förblir tom. Jag hoppas han visste hur mycket han betydde för oss alla. Han som alltid var så snäll och godmodig och glad när jag växte upp. Han som byggde en lappkåta åt mig på vedbacken. Som brukade komma till vårt sommarparadis och fiska på kvällarna. Som gjorde så goda köttbullar. Nu finns han inte längre bland oss. Kändes sorgligt att tända ljus på hans grav på ettårsdagen sen han dog, tänk att tiden gått så fort. Minns som igår när vi satt där i kyrkan på begravningen och Amazing Grace spelades på saxofon, då höll allt på att brista för mig. Kom så väl ihåg min egen pappas begravning, 4 år tidigare.

Maj var återigen en tung månad för oss. Då fattade vi det svåra beslutet att låta vår golden retriever Minttu somna in. Hennes epilepsi (om det nu var epilepsi hon led av, det var det ingen som kunde säga säkert, det kunde mycket väl ha varit en hjärnskada eller hjärntumör också) blev allt värre och medicineringen hjälpte inte, trots att dosen höjdes. Här, här och här kan ni läsa mer om hennes sjukdom. Det blev allt mer påfrestande både för henne och för oss. Vid varje anfall förstördes hjärnceller, vilket ledde till att hon mådde allt sämre och tog längre tid på sig att återhämta sig efter anfallen, förlorade konditionen och började bete sig allmänt konstigt, slutade lyda kommandon osv. Ingen som inte själv varit med om något sådant kan nog till fullo förstå hur påfrestande dessa anfall var också för oss. Oftast kom de på natten (och ibland flera gånger per dag), och att vakna upp av en hund med krampanfall var redan det otroligt obehagligt, plus att hunden sedan kissade på sig (och i värsta fall också sket på sig, vilket tack och lov hände bara en gång) och man snällt fick plocka fram mopp och hink och skura golvet eftersom hunden trampade runt i kisset och spred ut det överallt. Och sedan vänta tills hunden lugnat ner sig så pass att det gick att gå att lägga sig igen. För att sedan efter en alldeles för kort natt stiga tidigt upp och fara till jobbet… För någon vecka sen såg jag och min man ett program som bl a handlade om lejon som fick krampanfall av någon okänd anledning, och att se lejonen ligga där och krampa var så obehagligt att vi knappt kunde fortsätta titta – alla minnen från denna tid kom tillbaka med full kraft. I maj fattade alltså min man det svåra beslutet att vi skulle låta Minttu somna in, för hennes egen skull. Hon skulle knappast ha klarat sommaren, värmen hade blivit för mycket för henne, så då kändes det allra mest humant att låta henne slippa denna påfrestning. När man har djur är just beslutet att de ska få somna in det allra svåraste, något jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Trodde aldrig jag skulle klara av att vara med när det hände. Men jag var med när Minttu somnade in, och det skedde på ett lugnt och värdigt sätt. Vi begravde henne i trädgården bakom huset, strax bakom tujan jag ser här från fönstret där jag sitter och skriver. Nu får vi tänka tillbaka på alla minnen vi har, från tiden innan hon blev sjuk, när hon fortfarande var sig själv.

Bara två dagar efter att Minttu lämnat jordelivet var det dags för nästa tunga beslut. Min älskade, älskade katt Ofelia (som bodde hemma hos min mamma), som sedan sommaren haft problem med levern, hade hastigt blivit så dålig att det inte fanns något mer att göra för henne än att låta henne också somna in. Bara ett par veckor senare hade hon blivit 18 år, så hon hade verkligen levt ett långt liv. Har man haft ett djur så länge, ett djur som varit som en familjemedlem under så många år, känns det ännu svårare att mista dem. Tomrummet blir så oändligt stort. Jag jobbade den dagen och minns så väl när mamma ringde och talade om hur det stod till, och frågade om jag var med på att låta vår älskade kisse somna in. Ett beslut som jag fasat för att någonsin behöva fatta. Men vi visste att det inte fanns något mer att göra, att hennes tid var över, att det enda rätta var att låta henne slippa ifrån sjukdom och smärta. Jag hade inte möjlighet att vara med hos veterinären när hon tog sitt sista andetag, och det vet jag faktiskt inte ens om jag hade klarat av. Att först ta farväl av Minttu och sedan bara två dagar senare av Ofelia hade blivit för mycket, det var svårt redan som det var att hantera utan att behöva vara där och se hur dålig min lilla katt var. Jag hade i all hemlighet tagit farväl av henne sista gången jag såg henne, inte så lång tid innan, eftersom vi nog visste att slutet närmade sig. Det var ändå bättre att mitt sista minne av henne fick bli så. Vi begravde henne här hemma i vår trädgård, bredvid Minttu. Där har de sin sista viloplats, sida vid sida, framför syrenhäckarna.

Det finns många sorters avsked. Alla lika tunga och svåra på sitt sätt. Som jag skrev om här tog jag också farväl av mitt barndomshem i oktober, när min mamma skulle flytta till en lägenhet i en annan stad. Något som kändes väldigt vemodigt, eftersom det varit som mitt andra hem genom alla år, min trygga bas. Visst svider det i hjärtat att veta att det nu är andra människor, andra röster, andra steg än våra som fyller huset, men samtidigt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv. Som om det gick lättare att lämna över huset än jag hade föreställt mig. Visst kändes det lite sorgligt att inte fira jul där, som jag alltid gjort, alla jular utom en, men det gick ändå bra. Nya tider, nya seder. Livet förändras och man kan inte undvika avsked. Men ibland är avskeden helt enkelt det bästa, det enda rätta. Och livet fortsätter, trots allt, i en eller annan form.

Livet går sin gilla gång…

Livet det går sin gilla gång… Jag har varit lite frånvarande i bloggvärlden den här veckan eftersom jag haft fullt upp med diverse pyssel- och hantverksprojekt jag hade på gång och måste bli färdig med. Så ni får ursäkta att jag varit så dålig på att kommentera och titta in till er den senaste tiden. Ibland är det bara så mycket annat som pockar på ens uppmärksamhet att tiden helt enkelt inte räcker till. Igår passerade jag också ännu en milstolpe i livet eftersom det var min födelsedag. Eftersom vi hade andra planer för kvällen och sedan ville gå ut och äta på tumanhand, min man och jag, så har vi haft kalas idag istället. Tur i oturen var väl det, för ingen av oss hade varken orkat eller haft lust med något kalas igår kväll. Dagen började inte precis bra eftersom vår golden retriever fick ännu ett krampanfall natten till igår, så det blev lite si och så med sömnen. Den här gången visste vi ju vad det var frågan om, men det var obehagligt i alla fall. På onsdag nästa ska det tas blodprov för att kolla levervärdena som var förhöjda efter det första krampanfallet i vintras, så få se vad det visar… Ifall levervärdena är bra nu sen hunden gått på specialdiet i 3 månader är det antingen epilepsi trots allt, eller i värsta fall en hjärnskada… Så det är många tankar som snurrar just nu. Dessutom fick vi datorproblem tidigare idag, så tills det är fixat är jag hänvisad till laptopen och har inte heller tillgång till mina egna bilder… Därav en lånad bild från nätet. Önskar er en riktigt fin helg! På återhörande!

Mera saxat… och så en luden matgäst

Jag blev så tagen av det här med urklippskonst att jag saxade till ett kort till gårdagens födelsedagsbarn också, en glad kille som fyllde 6 år.

Det är en rolig utmaning att hitta de rätta bokstäverna, och så kan man hitta hela ord och meningar man kan använda sig av också. Möjligheterna är oändliga!

I tisdags när jag satt vid datorn råkade jag få se en ekorre som klättrade upp i fågelbordet där den med god aptit åt av fågelmaten. Den satt där en god stund och det var roligt att iaktta hur småfåglarna flög omkring runt fågelbordet och inte vågade sig dit när ekorren satt där. Det var antagligen samma ekorre som jag såg tidigare i vintras och också då fångade med kameran genom fönstret.

Jag lyckades fånga den i språnget nedanför fågelbordet, innan den med sin långa ludna svans kilade iväg över gräsmattan. Visst är ekorrar söta!

Ännu en fyrfota sjukling

Igår fick vi ännu en sjukling bland våra fyrfota vänner. Den här gången var det min älskade kissemiss Ofelia som bor hemma hos min mamma. När jag och mamma talade i telefon på eftermiddagen började Ofelia gå runt, runt och jama, jama, jama. När hon inte slutade ringde mamma upp mig igen och vi kom fram till att det var bäst att ringa veterinären. En timme senare fick hon åka, lilla kissen. Det kändes hemskt att själv vara så långt borta utan att kunna följa med… Hon blev grundligt undersökt, sövd, röntgad, fick dropp och det togs blodprov. Det visade sig vara en inflammation i buken och veterinären skrev ut 2 st mediciner. Så nu ska vi hoppas hon blir bra igen!

När mamma ringde mig i förmiddags gav hon det glädjande beskedet att Ofelia var betydligt piggare idag. Bara hon börjar äta ordentligt nu blir hon säkert bra. Ikväll åker vi norrut för att hälsa på mamma över helgen så då får jag träffa min älsklingskisse. I natt när jag låg i sängen och försökte somna tänkte jag på den allra första natten när Ofelia kommit till oss. Hon ville inte alls sova ensam i sin korg utan envisades med att hoppa upp i min säng och krypa upp tätt, tätt intill mig så jag knappt vågade röra mig, än mindre somna av rädsla för att lägga mig på den lilla pälsbollen. Det var i augusti 1994, så Ofelia har varit en viktig del av vår familj i över 16 år. Därför är tanken på att en dag mista henne näst intill outhärdlig – det är ju i hennes päls jag gråtit och sökt tröst när jag varit ledsen, det är henne jag längtat efter att få krama och gosa med, det är hon som varit min lilla ögonsten. Och det hoppas jag hon får fortsätta vara i många år till, min älskade kisse!

Diagnos och spark

I tisdags var provsvaren från veterinären klara och de visade på förhöjda levervärden. Så högst antagligen var det det som orsakade Minttus krampanfall i fredags. Skönt att få en diagnos, och förhoppningsvis också bot. Vilket i det här fallet betyder antingen svindyrt specialfoder, lika svindyrt näringstillskott eller hemlagad hundmat för leversjuk hund. Suck… Kostnaden för dyrt specialfoder hade vi gärna sluppit just nu, känns som en betungande extra utgift – men måste man så måste man… Man kan verkligen förstå att det finns folk som helt enkelt inte har råd med specialkosten åt sina sjuka djur, det är hutlöst vilka priser de tar för sånt! Det finns alltså möjlighet att själv laga hundmat som passar till en leversjuk hund, vi fick rådet att söka på nätet men att hitta något vettigt visade sig vara stört omöjligt. Till våra stora lättnad var det någon vid veterinärkliniken som hade recept på hemlagad hundmat som min man fick med sig igår när han hämtade hem en dyr säck med specialfoder. Så vi har tänkt oss en kombinerad diet på det köpta fodret och hemlagad hundmat. Eftersom det är frågan om en så pass stor hund som en golden retriever går det åt en hel del mat, och därför skulle det nog bli övermäktigt att bara köra på hemlagad mat – såna mängder skulle inte få plats i vårt redan proppfulla kylskåp. Om 3 månader blir det nya blodprov för att se om levervärdena förbättrats. I vissa fall kan det vara frågan om något tillfälligt som går över, medan andra får äta specialfoder resten av livet. Den hårdaste biten kommer nog att bli för Minttu att sluta med sina älskade tuggben, som inte är bra vid leversjukdom. Det blir morötter att tugga på i fortsättningen! Vi får hoppas det inte blir några fler krampanfall nu i alla fall, för det var sannerligen otäckt. En tid innan ett krampanfall kan hunden också börja bete sig konstigt och få diverse tvångsbeteenden, vilket vi faktiskt lade märke till veckorna innan anfallet. Hon struntade t ex i kommandon och förbud, och reagerade konstigt och blev helt omöjlig vid oväntade eller ovana ljud som t ex när maken skottade snö på taket eller det knäppt i elcentralen vid upprepade strömavbrott. Då visst vi ju inte vad det berodde på, men nu vet vi att hålla koll på sådana tecken och vet att ett krampanfall kan vara i antågande.

Nu över till något betydligt trevligare, nämligen min nya spark! Den snälla jultomten hade lämnat bidrag till sådana åt oss båda under granen, och därför beställde jag hem denna på nätet förra månaden. Den storlek jag skulle ha på sparken visade sig nämligen omöjlig att få tag på i någon av affärerna som sålde sparkar, så därför fick jag beställa en själv på nätet istället – vilken tur att det mesta går att beställa på nätet idag! Och eftersom jag tycker om att skilja ur i mängden och vill göra saker och ting på mitt sätt tog jag inte en traditionell röd eller blå utan en svart! Den är jag garanterat ensam om att ha, ingen kan ta fel!

Det har sedan jag fick hem sparken blivit en hel del avkopplande sparkturer, för det har verkligen varit perfekt sparkföre på sistone. Eftersom jag inte hade stått på en spark på år och dag hade jag nästan hunnit glömma hur roligt det faktiskt är att sparka! Visserligen är det rätt tungt när man är ovan, men man vänjer sig. Jag ser också fram emot att en solig helg packa ner varm choklad, smörgåsar och grillkorv tillsammans med det nya fårskinnet jag köpte från Ikea i lördags och ge mig ut på långfärd med sparkarna tillsammans med man och hundar. Kan det bli bättre än så?

Söndagsbilden vecka 5

 

Idag blir mitt bidrag till söndagsbilden en bukett tulpaner som står på köksbordet. Tulpaner är något som verkligen piggar upp den här tiden på året, och blir man dessutom överraskad med en bukett av sin andra hälft en vanlig vardag ger det extra guldkant på tillvaron! Något som verkligen kan behövas eftersom det varit ett par väldigt omtumlande dagar.

Tidigt, tidigt i fredags hände något väldigt, väldigt obehagligt. Jag hade legat vaken ett tag och precis gått ut till badrummet när jag hörde att det var något som föll. Min första tanke var att en av hundarna hade råkat välta torkställningen med tvätt, eller att maken vaknat, stigit upp och råkat välta omkull något. Men eftersom tvättställningen inte stod där ljudet kom ifrån stämde det inte, så jag gick tillbaka till sovrummet och där låg Minttu, vår golden retriever, på tröskeln och fick precis ett riktigt otäckt krampanfall. Maken vakande och rusade förskräckt upp ur sängen, och vi stod båda där helt handfallna. Det fanns ju inget vi kunde göra, och det kom för oss båda två att tänk om hon dör, här och nu, mitt framför ögonen på oss. När en så pass stor hund får ett krampanfall är det verkligen obehagligt kan jag tala om! Anfallet varade åtminstone ett par minuter innan det till slut släppte. När maken sen skulle gå dit för att torka bort fradgan ur ansiktet på henne kände Minttu inte igen honom, utan började morra och skälla vilket också var obehagligt, eftersom hon i vanliga fall är världens snällaste. Hon kissade också på sig och var inte alls medveten om vad som pågick runtomkring henne. Det dröjde en bra stund innan hon blev sig själv igen, och hon var orolig och flåsig länge efteråt innan hon lugnade ner sig. Det blev veterinärbesök på eftermiddagen och det togs olika blodprov. Veterinären trodde inte det var vanlig epilepsi trots att anfallet varit epilepsilikande, eftersom hundar vanligen får det i betydligt yngre ålder – Minttu är 7½. Det kan vara allt från dåliga levervärden som orsakade krampanfallet till en hjärnskada, det är bara att vänta tills provsvaren är klara i början av veckan och se vad de visar. Sen får vi ta ställning till behandling eller ytterligare åtgärder, och veterinären skrev ut kramplösande medicin att ge ifall det blir fler anfall. Vissa hundar får återkommande anfall t o m varje dag, medan andra får bara ett enda anfall och sen aldrig mer. Det är olika från fall till fall. Det värsta är att dessa anfall kan medföra agressivitet, både strax innan ett anfall och sen när hunden vaknar efter anfallet, och i värsta fall kan detta leda till att hunden måste avlivas. Blotta tanken på det är fruktansvärd, båda att tänka sig att en så snäll hund kan bli oberäknelig och agressiv, och att bli tvungen att fatta ett beslut om avlivning… Nej, det vill man inte tänka på. Men så är livet, när man minst anar det får man en spark av livet. Nu kan vi inte göra annat än att följa med situationen och hoppas på det bästa. Det har inte blivit några fler anfall och hunden mår bra än så länge.

Igår blev det oväntat en liten resa. På torsdagskvällen ringde Alegni mig och frågade om jag ville följa med på en bussresa till Ikea i Tammerfors på lördagen. Naturligtvis kunde jag ju inte motstå erbjudandet, ett Ikea-besök lockar alltid! Efter det som hände på fredagsmorgonen tvekade jag till om jag kunde följa med, men eftersom Minttu var OK och veterinärbesöket gick bra, och det inte heller blev några fler anfall, så kom vi fram till att jag skulle åka som planerat. Och det beslutet behövde jag inte heller ångra, för det hade inte varit några som helst problem med hunden här hemma och jag och Alegni fick en rolig shoppingdag. Det var bara skönt att komma bort lite och få annat att tänka på istället. Och eftersom det var en del saker jag hursomhelst behövde från Ikea kom resan på precis rätt tid. Trötta och belåtna steg vi av bussen vid halv elvasnåret igår kväll.Idag har jag fått ta itu med att packa upp det jag köpt, det känns alltid nästan som julafton att packa upp kassarna och se vad det är som följt med hem från den blågula affären.

Trots att jag gärna legat kvar lite längre i sängen i morse, trött efter resan, fick jag masa mig upp och göra mig i ordning för söndagspromenad. Jag har nämligen hängt på ett gäng glada damer i varierande åldrar härifrån byn som brukar samlas och gå ut på promenad på söndagsförmiddagarna. Det var andra gången jag följde med nu och man hinner ventilera både det ena och det andra längs vägen. Riktigt roligt är det att komma sig ut på det sättet, och dessutom ett bra sätt för mig som ändå är relativt nyinflyttad i byn att bekanta mig närmare med några av dem som bor här. Med detta vill jag önska er alla en skön söndagskväll! Må så gott!

Tisdagstema: Djur i inredningen

Idag är Fabrikens tema djur i inredningen. Och ja, två vildbasare bor det här hemma hos oss.

Här lyckades jag för en gångs skull fånga dem på samma bild vilket är ovanligt. Och för en gångs skull satt de stilla tillräckligt länge för att fastna på bilden också. Det är Columbus som sitter bakom och Minttu längst fram. Inredningsmässigt kanske de inte passar in så bra – särskilt inte Columbus som hotade att svepa ner både brinnande ljus och duk från soffbordet med sin viftande svans i söndags när vi hade gäster. Det bor en tredje vildbasare här också, kaninen Melvin, men han bor utomhus så honom kan man inte räkna till inredningen…

Det här är min älskade kisse Ofelia som bor hemma hos min mamma. Här sussar hon sött på juldagen. Annars brukar hon också vara svår att fånga på bild, åker kameran fram är hon oftast inte stilla tillräckligt länge för att man ska hinna få några vettiga bilder på henne.

Redan juli

Så var det redan juli, de första dagarna ligger bakom oss. Äntligen, äntligen har sommarvärmen hittat hit till våra breddgrader, fast idag regnade det på förmiddagen och resten av dagen har varit aningen svalare trots att det klarnade upp på eftermiddagen. Just nu sitter jag inne och håller koll på vår nyopererade hund Minttu som fortfarande är groggy efter att ha blivit opererad för livmoderinflammation i eftermiddags. Hon blev sjuk förra veckan och fick då både värkmedicin och antibiotika, men tydligen hade det inte hjälpt tillräckligt utan inflammationen blev värre och nu blev det alltså operation. Hoppas hon repar sig nu, annars är vår Norgeresa nästa vecka i farozonen!

Här följer några bilder tagna under en cykeltur en vacker kväll. Kvällar som den här är verkligen som gjorda för långa sköna cykelturer, särskilt nu när maken inlett sin semester!

Ett riktigt jordbrukslandskap med åkrar och lador. Vad är finare än det så här sommartid?

Sädesfält som böljar i vinden.

Jag får än en gång be om ursäkt för att jag inte är någon vidare bra bloggvän just nu… Det händer att jag tittar in till er som hastigast, men så många kommentarer blir det inte för tillfället eftersom det är så mycket annat som pockar på ens uppmärksamhet just nu. Men jag tror det är så får många andra nu också, jag är knappast den enda… Och jag har ingalunda glömt bort er! Ni ska ha det så bra och njuta av sommaren!

Farväl till en älskad familjemedlem

Nu är det dags att säga ett sista farväl till en högt älskad familjemedlem. Agaton blev 18½ år gammal. Nu finns han inte mer. Igår kväll somnade han in för sista gången. Han var med om en hel del i sitt långa liv, men han kunde nog inte ha varit mer älskad och ompysslad än han var. Nu när han lämnat oss är saknaden och tomheten stor. Han kommer aldrig mer att sitta i fönstret när man kommer hem till mamma, eller komma och möta en vid ytterdörren. Han kommer aldrig mer att ligga bredvid en i soffan på kvällen när man tittar på TV. Och aldrig mer får man stryka honom över huvudet… Han finns inte mer. Farväl, älskade Agaton! Vi kommer aldrig att glömma dig, du som var en del av vår familj i så många år! Hoppas du har det bra där du är nu…

Det snöar… igen

Idag snöar det igen. Som om det inte skulle räcka med snö nu. Men det är i alla fall 20 grader varmare nu än vi haft de senaste veckorna, kan inte ens komma ihåg när det senast var plusgrader som vi hade igår. Lite avundsjuk blir man nog ändå när man hör av vänner nere i Europa att det redan är vår hos dem… I England blommar snödropparna för fullt, hos oss lär det nog dröja ett bra tag ännu innan något hittar upp ur snömassorna.

Vi ställde in bastukvällen med makens bröder igår. Den enas dotter var sjuk så de tyckte det var bäst de stannade hemma, och jag var inte heller i särskilt bra skick pga min eländiga förkylning, näsa och ögon rinner och huvudet känns tungt. Så vi kom överens om att vi skjuter upp bastukvällen till en annan helg istället, när alla är pigga och krya. Det var riktigt skönt att bara få ta det lugnt igår och slippa ställa till med mat och efterrätt. Den vita kladdchokladtårtan med hallon skulle jag ha bjudit på till efterrätt. Receptet kommer från “Halv åtta hos mig”, ett av mina absoluta favoritprogram just nu, och jag provbakade en sådan förra helgen. Kunde inte motstå den eftersom jag alltid tyckt om vit choklad, och det är roligt att prova på något nytt och lite annorlunda.

Igår var det var mycket skönare att göra som Ofelia här på bilden, kura ihop sig i soffan och bara ta det lugnt. Fast i någon liten kattsoffa vill jag förstås inte tränga ihop mig, där skulle jag inte ens få plats!

Vi såg på film och stoppade i oss chips och choklad, mums! Godiset var slut för länge sen, men kanske det var lika bra… Det blir soffan och film idag också, bara maken kommer ner från taket där han skottar snö just nu. Ikväll ska jag kanske, om jag orkar med det, försöka kurera min förkylning i bastun med massor av eukalyptusdoft! Ha en skön söndag!

Hemma igen

Nu är jag hemma igen, efter några dagar hemma hos min mamma. Revyn i lördags var jättebra, definitivt bättre än förra årets. Om det stämmer att ett gott skratt ska förlänga livet så kommer vi att leva länge och väl efter detta! Något jag däremot gott kan hålla mig för skratt åt är min onda rygg som jag var och fick fixad i tisdags. Har nämligen begåvats med en rygg och nacke som har tendensen att hoppa ur led lite nu och då, utan att jag ens gör något särskilt. Och nu var det hög tid att få det åtgärdat… Bästa “kotknackaren” bor utanför min gamla hemstad så det är inte alldeles enkelt att ta sig dit i veckorna, så jag måste ta och passa på nu. Känner mig fortfarande lite ledbruten efter kotbehandlingen och försöker ta det lite försiktigt, men så småningom måste jag försöka börja städa lite försiktigt för på lördag får vi gäster. Och så har jag en hög med gardiner som väntar på att strykas och hängas upp också…

Hos mamma bor även dessa två katter som är viktiga medlemmar av familjen och båda två verkliga personligheter.

Agaton är en stolt kattherre på hela 18 år. Han har varit med om ett och annat i sina dagar han… Men nu lever han ett bekvämt pensionärsliv, här ligger han i sin egen kattsoffa!

Här ligger Ofelia och slöar på soffryggen. Hon är egentligen min katt, men fick av flera olika anledningar stanna kvar hos mina föräldrar. Lägenhetsliv tror jag inte hon skulle ha trivts med, här har hon haft hela huset med två våningar att springa runt i och busa och dessutom kattsällskap. Hon har inte riktigt fattat att hon faktiskt är en mogen kattdam på 15 år utan busar fortfarande på som om hon var en kattunge.

I lördags hade jag tur. Då knep jag det sista exemplaret! :)

Hade precis talat om den här boken med min man en stund tidigare och undrat var jag skulle få tag på den. Hade nämligen sett att den var slutsåld i en nätbutik jag besökt några dagar tidigare. Så döm om min förvåning när jag smet in i min favoritaffär Blossom efter besöket hos min kusin frissan och där låg ett exemplar av boken! Vilken lycka! Den bara måste jag ha! Visst sved det i plånboken, men jag måste ju passa på när den bara låg där och väntade på mig. Vid kassan fick jag dessutom veta att det var sista exemplaret, så jag hade verkligen tur! Min kära man hade ju förstås lite svårt att förstå att jag förstört så mycket pengar på en bok när jag stolt kom och visade upp mitt fynd en stund senare, men det var ju inte hans pengar i alla fall. Och han kom ju själv hem med en stor anskrämlig bas till hemmabiosystemet någon dag tidigare, så han ska väl inget säga… ;)

Nu ser jag fram emot att i lugn och ro få krypa upp i soffan med min nya fina bok och bara njuta! Vilka underbara bilder, som karameller att suga på länge, länge…

Borta bra men hemma bäst, heter det ju… Och visst var det skönt att komma hem och sova i vår egen säng igen! Mellan lakanen jag beställde från Ellos före jul sover man gott. Gillar lapptäcksmönstret. Det är alltid roligt med något nytt och fräscht!

Äntligen sol!

Nu har solen äntligen återvänt till vår del av världen, efter en gråtrist och regnig vecka. Det var helt otroligt när solen tittade fram igår, man blev så glad! Vad vi saknat solen. Också idag är det solsken, så det blir verkligen en härlig helg!

Vi passade på att gå på en härlig promenad i solen igår på förmiddagen. Så vackert allt blev när solen sken! Det här är nere vid vägen där hundarna brukar bada sommartid. Igår var det dock ingen som var intresserad av något dopp, 6 grader kanske inte är någon badtemperatur direkt!

En ensam båt låg fortfarande kvar i vattnet. 

Vilket fantastiskt ljus!  Solen kan verkligen sätta guldkant på tillvaron och naturen.

Sen gick vi upp i skogen och där var det lika fint. Ett hav av mossa! Passade på att plocka med mig både mossa, ris och kottar att pynta med.

Ett hav av stenar uppe på Knapulberget.  Det känns nästan bisarrt att råka på detta steniga landskap där i skogen, nästan som om någon i tiderna släpat dit alla stenar! Det är nästan lite gåtfullt hur stenarna hamnat där. Men förklaringen är att de kommit dit under istiden. Man kan ju dock undra hur det kommer sig att de lämnat där på toppen av berget och inte nedanför…

Columbus njuter av promenaden. 

Minttu är det inte lika lätt att fånga på bild. Här ligger hon och gnager på en käpp. Det gäller att vara snabb, för oftast börjar hon fjanta sig när kameran åker fram – vänder sig bort, rullar sig och yr runt.

Ha en riktigt skön söndag och hoppas ni också får njuta av solen! :)