22 oktober 2012

Ett sista farväl

Rummen ekar tomma. Huset där det en gång för länge sen bodde tre generationer under samma tak står nu tyst och stilla. Alla saker och möbler är borta, väggarna gapar tomma och trädgården är öde och övergiven.De bekanta rösterna och stegen är borta för alltid. Fyra generationer har bott där på platsen, tre av dem i detta hus. Nu kommer det så småningom att fyllas av främmande röster, främmande steg, och allt som finns kvar är alla minnen. Så många minnen, både av glädje och sorg. Minnen från min barndomen och uppväxt, allt som hänt inom dessa fyra väggar. När jag för sista gången står i mitt gamla rum väller en flod av minnen över mig. Rummet som nytapetserat. Brevvänner som hälsat på. Skratt och hemligheter delade med kompisar. Tidiga, tidiga morgnar i början av juni när soluppgången speglat sig i min gamla skolas fönster uppe på backen och fått dem att skimra röda. Ljuva sommarkvällar med den där speciella sommarkänslan, när man vetat att NU är det sommar. Nätter med en mjuk varm katt i sängen. Nätter när jag legat vaken och i tystnaden hört tåget på avstånd. Alla drömmar jag en gång drömt. Men också av bittra tårar, av sorg och svek, tårar som för länge sedan torkat på kinderna. Och inte minst minnet av livet, som det sedan blev - av de drömmar som faktiskt gick i uppfyllelse. Jag släcker lamporna och går nerför trappan en sista gång. På min vandring genom rummen på nedervåningen har jag min livskamrat vid min sida, och där kan vi tillsammans minnas allt det vi hunnit uppleva i huset. Vardagsrummet, där jag firat hela 36 jular, alla utom en. Alla kalas och släktbjudningar. Alla de gånger man somnat där framför TV:n. Sovrummet, där pappa somande in för allra sista gången. Och så slutligen köket, hemmets hjärta. Där det bakats och lagats mat, kokats sylt och saft. Där man haft livliga diskussioner och förtroliga samtal vid köksbordet. Där min katt en gång för länge, länge sen föddes och lärde sig gå på köksmattan. Köket där vi aldrig mer kommer att äta julmiddag i stearinljusens sken. Det är dags att lämna nycklarna på köksbänken, släcka lamporna och stänga dörren till mitt barndomshem för allra sista gången. Säga ett sista farväl till den plats som betytt så mycket för mig. Det känns både som en lättand och oändligt sorgligt. Det är nu ett avslutat kapitel i livet och det är dags att vända blad.


5 kommentarer:

Sabina sa...

Så sorgligt, men helt underbart skrivet! Jag kunde nästan se huset framför mig och höra alla de glada skratten! Du har massor med fina minnen att ta med dig och dem mister du aldrig.
Kul att du är tillbaka och tack för påhälsningen :)

Kram Sabina

Hem och Lycka sa...

Å så sorgligt, vet hur det är att lämna ett hem som betytt så mycket.. Hoppas ni kommer trivas i ert nya hem! kram Mia

Cornelia sa...

Så vackert skrivet! Jag förstår att du kommer att sakna huset, men minnena lever ju kvar.

Vill passa på att önska dig en riktigt Skön Jul och ett Gott Nytt År!

Kram, Nicole

Blåbär och Mjölk sa...

Oj vad vackert..du är ju riktigt duktig på att skriva! Något du kanske kan göra något med/av? :)
Kändes som jag läste ur en bok..
Jag blev väldigt tagen av dina ord..och kunde se allt du beskrev. Vet också hur det är att lämna ett barndomshem på äldre dar... Det är blandande känslor.
Hoppas ni nu trivs i ert nya hem! :) Och får en riktig God Jul och ett Gott Nytt År!! :)

Som du märkt lyser jag med min frånvaro på bloggen. Så det är inte bara du som gjorde en bloggpaus. Bara det att jag tycks bli borta längre än dig min vän. Har önskat mig av Tomten mer tid. Och blogglust! ;)

Lycka till nu med ditt nya liv! Så spännande. Som en resa! :)
kram / Åsa.

StrandviksVillan sa...

Kan förstå att det var tungt... och samtidigt en lättnad.
Du skriver väldigt känslosamt och gripande - vackert!

Önskar dig ett riktigt gott nytt 2013!
Ann-Christine