08 mars 2013

Ett avskedens år

2012 var ett riktigt avskedens år. Ett tungt och svårt år på många sätt, med sorg och saknad. Den första att lämna oss var min älskade favoritmorbror, som i mars förlorade kampen mot cancern. Bara ett drygt halvår efter att han fått sin diagnos. Aldrig hade väl han, eller någon av oss, kunnat tro att han aldrig mer skulle komma hem när han blev intagen på sjukhuset. Att han så snabbt skulle bli sämre. Det är fortfarande svårt att fatta att han faktiskt är borta, för alltid. Hans plats är och förblir tom. Jag hoppas han visste hur mycket han betydde för oss alla. Han som alltid var så snäll och godmodig och glad när jag växte upp. Han som byggde en lappkåta åt mig på vedbacken. Som brukade komma till vårt sommarparadis och fiska på kvällarna. Som gjorde så goda köttbullar. Nu finns han inte längre bland oss. Kändes sorgligt att tända ljus på hans grav på ettårsdagen sen han dog, tänk att tiden gått så fort. Minns som igår när vi satt där i kyrkan på begravningen och Amazing Grace spelades på saxofon, då höll allt på att brista för mig. Kom så väl ihåg min egen pappas begravning, 4 år tidigare.

Svens bukett

Maj var återigen en tung månad för oss. Då fattade vi det svåra beslutet att låta vår golden retriever Minttu somna in. Hennes epilepsi (om det nu var epilepsi hon led av, det var det ingen som kunde säga säkert, det kunde mycket väl ha varit en hjärnskada eller hjärntumör också) blev allt värre och medicineringen hjälpte inte, trots att dosen höjdes. Här, här och här kan ni läsa mer om hennes sjukdom. Det blev allt mer påfrestande både för henne och för oss. Vid varje anfall förstördes hjärnceller, vilket ledde till att hon mådde allt sämre och tog längre tid på sig att återhämta sig efter anfallen, förlorade konditionen och började bete sig allmänt konstigt, slutade lyda kommandon osv. Ingen som inte själv varit med om något sådant kan nog till fullo förstå hur påfrestande dessa anfall var också för oss. Oftast kom de på natten (och ibland flera gånger per dag), och att vakna upp av en hund med krampanfall var redan det otroligt obehagligt, plus att hunden sedan kissade på sig (och i värsta fall också sket på sig, vilket tack och lov hände bara en gång) och man snällt fick plocka fram mopp och hink och skura golvet eftersom hunden trampade runt i kisset och spred ut det överallt. Och sedan vänta tills hunden lugnat ner sig så pass att det gick att gå att lägga sig igen. För att sedan efter en alldeles för kort natt stiga tidigt upp och fara till jobbet… För någon vecka sen såg jag och min man ett program som bl a handlade om lejon som fick krampanfall av någon okänd anledning, och att se lejonen ligga där och krampa var så obehagligt att vi knappt kunde fortsätta titta – alla minnen från denna tid kom tillbaka med full kraft. I maj fattade alltså min man det svåra beslutet att vi skulle låta Minttu somna in, för hennes egen skull. Hon skulle knappast ha klarat sommaren, värmen hade blivit för mycket för henne, så då kändes det allra mest humant att låta henne slippa denna påfrestning. När man har djur är just beslutet att de ska få somna in det allra svåraste, något jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Trodde aldrig jag skulle klara av att vara med när det hände. Men jag var med när Minttu somnade in, och det skedde på ett lugnt och värdigt sätt. Vi begravde henne i trädgården bakom huset, strax bakom tujan jag ser här från fönstret där jag sitter och skriver. Nu får vi tänka tillbaka på alla minnen vi har, från tiden innan hon blev sjuk, när hon fortfarande var sig själv.

Minttu

Bara två dagar efter att Minttu lämnat jordelivet var det dags för nästa tunga beslut. Min älskade, älskade katt Ofelia (som bodde hemma hos min mamma), som sedan sommaren haft problem med levern, hade hastigt blivit så dålig att det inte fanns något mer att göra för henne än att låta henne också somna in. Bara ett par veckor senare hade hon blivit 18 år, så hon hade verkligen levt ett långt liv. Har man haft ett djur så länge, ett djur som varit som en familjemedlem under så många år, känns det ännu svårare att mista dem. Tomrummet blir så oändligt stort. Jag jobbade den dagen och minns så väl när mamma ringde och talade om hur det stod till, och frågade om jag var med på att låta vår älskade kisse somna in. Ett beslut som jag fasat för att någonsin behöva fatta. Men vi visste att det inte fanns något mer att göra, att hennes tid var över, att det enda rätta var att låta henne slippa ifrån sjukdom och smärta. Jag hade inte möjlighet att vara med hos veterinären när hon tog sitt sista andetag, och det vet jag faktiskt inte ens om jag hade klarat av. Att först ta farväl av Minttu och sedan bara två dagar senare av Ofelia hade blivit för mycket, det var svårt redan som det var att hantera utan att behöva vara där och se hur dålig min lilla katt var. Jag hade i all hemlighet tagit farväl av henne sista gången jag såg henne, inte så lång tid innan, eftersom vi nog visste att slutet närmade sig. Det var ändå bättre att mitt sista minne av henne fick bli så. Vi begravde henne här hemma i vår trädgård, bredvid Minttu. Där har de sin sista viloplats, sida vid sida, framför syrenhäckarna.

Ofelia

Det finns många sorters avsked. Alla lika tunga och svåra på sitt sätt. Som jag skrev om här tog jag också farväl av mitt barndomshem i oktober, när min mamma skulle flytta till en lägenhet i en annan stad. Något som kändes väldigt vemodigt, eftersom det varit som mitt andra hem genom alla år, min trygga bas. Visst svider det i hjärtat att veta att det nu är andra människor, andra röster, andra steg än våra som fyller huset, men samtidigt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv. Som om det gick lättare att lämna över huset än jag hade föreställt mig. Visst kändes det lite sorgligt att inte fira jul där, som jag alltid gjort, alla jular utom en, men det gick ändå bra. Nya tider, nya seder. Livet förändras och man kan inte undvika avsked. Men ibland är avskeden helt enkelt det bästa, det enda rätta. Och livet fortsätter, trots allt, i en eller annan form.

4 kommentarer:

Sandra sa...

Du har verkligen haft en rejält beskärs del av sorg :-( Hoppas på ett ljusare 2013.

Sofia-Sobeide sa...

Vilket tungt år du har haft :( Hoppas det nya året (som inte är speciellt nytt längre i och för sig) blir fyllt av glädje. Kram!

Lilja's Corner sa...

Hoppas att du slipper svåra avsked ett tag framöver och får se fram emot dagar med energi och glädje!

Sabrina sa...

Hoppas det här året inte blir lika tungt. Kram