Ett avskedens år

2012 var ett riktigt avskedens år. Ett tungt och svårt år på många sätt, med sorg och saknad. Den första att lämna oss var min älskade favoritmorbror, som i mars förlorade kampen mot cancern. Bara ett drygt halvår efter att han fått sin diagnos. Aldrig hade väl han, eller någon av oss, kunnat tro att han aldrig mer skulle komma hem när han blev intagen på sjukhuset. Att han så snabbt skulle bli sämre. Det är fortfarande svårt att fatta att han faktiskt är borta, för alltid. Hans plats är och förblir tom. Jag hoppas han visste hur mycket han betydde för oss alla. Han som alltid var så snäll och godmodig och glad när jag växte upp. Han som byggde en lappkåta åt mig på vedbacken. Som brukade komma till vårt sommarparadis och fiska på kvällarna. Som gjorde så goda köttbullar. Nu finns han inte längre bland oss. Kändes sorgligt att tända ljus på hans grav på ettårsdagen sen han dog, tänk att tiden gått så fort. Minns som igår när vi satt där i kyrkan på begravningen och Amazing Grace spelades på saxofon, då höll allt på att brista för mig. Kom så väl ihåg min egen pappas begravning, 4 år tidigare.

Maj var återigen en tung månad för oss. Då fattade vi det svåra beslutet att låta vår golden retriever Minttu somna in. Hennes epilepsi (om det nu var epilepsi hon led av, det var det ingen som kunde säga säkert, det kunde mycket väl ha varit en hjärnskada eller hjärntumör också) blev allt värre och medicineringen hjälpte inte, trots att dosen höjdes. Här, här och här kan ni läsa mer om hennes sjukdom. Det blev allt mer påfrestande både för henne och för oss. Vid varje anfall förstördes hjärnceller, vilket ledde till att hon mådde allt sämre och tog längre tid på sig att återhämta sig efter anfallen, förlorade konditionen och började bete sig allmänt konstigt, slutade lyda kommandon osv. Ingen som inte själv varit med om något sådant kan nog till fullo förstå hur påfrestande dessa anfall var också för oss. Oftast kom de på natten (och ibland flera gånger per dag), och att vakna upp av en hund med krampanfall var redan det otroligt obehagligt, plus att hunden sedan kissade på sig (och i värsta fall också sket på sig, vilket tack och lov hände bara en gång) och man snällt fick plocka fram mopp och hink och skura golvet eftersom hunden trampade runt i kisset och spred ut det överallt. Och sedan vänta tills hunden lugnat ner sig så pass att det gick att gå att lägga sig igen. För att sedan efter en alldeles för kort natt stiga tidigt upp och fara till jobbet… För någon vecka sen såg jag och min man ett program som bl a handlade om lejon som fick krampanfall av någon okänd anledning, och att se lejonen ligga där och krampa var så obehagligt att vi knappt kunde fortsätta titta – alla minnen från denna tid kom tillbaka med full kraft. I maj fattade alltså min man det svåra beslutet att vi skulle låta Minttu somna in, för hennes egen skull. Hon skulle knappast ha klarat sommaren, värmen hade blivit för mycket för henne, så då kändes det allra mest humant att låta henne slippa denna påfrestning. När man har djur är just beslutet att de ska få somna in det allra svåraste, något jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Trodde aldrig jag skulle klara av att vara med när det hände. Men jag var med när Minttu somnade in, och det skedde på ett lugnt och värdigt sätt. Vi begravde henne i trädgården bakom huset, strax bakom tujan jag ser här från fönstret där jag sitter och skriver. Nu får vi tänka tillbaka på alla minnen vi har, från tiden innan hon blev sjuk, när hon fortfarande var sig själv.

Bara två dagar efter att Minttu lämnat jordelivet var det dags för nästa tunga beslut. Min älskade, älskade katt Ofelia (som bodde hemma hos min mamma), som sedan sommaren haft problem med levern, hade hastigt blivit så dålig att det inte fanns något mer att göra för henne än att låta henne också somna in. Bara ett par veckor senare hade hon blivit 18 år, så hon hade verkligen levt ett långt liv. Har man haft ett djur så länge, ett djur som varit som en familjemedlem under så många år, känns det ännu svårare att mista dem. Tomrummet blir så oändligt stort. Jag jobbade den dagen och minns så väl när mamma ringde och talade om hur det stod till, och frågade om jag var med på att låta vår älskade kisse somna in. Ett beslut som jag fasat för att någonsin behöva fatta. Men vi visste att det inte fanns något mer att göra, att hennes tid var över, att det enda rätta var att låta henne slippa ifrån sjukdom och smärta. Jag hade inte möjlighet att vara med hos veterinären när hon tog sitt sista andetag, och det vet jag faktiskt inte ens om jag hade klarat av. Att först ta farväl av Minttu och sedan bara två dagar senare av Ofelia hade blivit för mycket, det var svårt redan som det var att hantera utan att behöva vara där och se hur dålig min lilla katt var. Jag hade i all hemlighet tagit farväl av henne sista gången jag såg henne, inte så lång tid innan, eftersom vi nog visste att slutet närmade sig. Det var ändå bättre att mitt sista minne av henne fick bli så. Vi begravde henne här hemma i vår trädgård, bredvid Minttu. Där har de sin sista viloplats, sida vid sida, framför syrenhäckarna.

Det finns många sorters avsked. Alla lika tunga och svåra på sitt sätt. Som jag skrev om här tog jag också farväl av mitt barndomshem i oktober, när min mamma skulle flytta till en lägenhet i en annan stad. Något som kändes väldigt vemodigt, eftersom det varit som mitt andra hem genom alla år, min trygga bas. Visst svider det i hjärtat att veta att det nu är andra människor, andra röster, andra steg än våra som fyller huset, men samtidigt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv. Som om det gick lättare att lämna över huset än jag hade föreställt mig. Visst kändes det lite sorgligt att inte fira jul där, som jag alltid gjort, alla jular utom en, men det gick ändå bra. Nya tider, nya seder. Livet förändras och man kan inte undvika avsked. Men ibland är avskeden helt enkelt det bästa, det enda rätta. Och livet fortsätter, trots allt, i en eller annan form.

En inspirerande kväll

Igår kväll var jag tillsammans med Ingela och Nina på föreläsning med bloggikonerna Peppe Öhman, Karin Lindroos och Linn Jung. Det var riktigt intressant och givande att få höra dessa bloggare berätta om hur de börjat blogga, ge tips och dela med sig av sina erfarenheter. Jag hoppas att denna föreläsning ska ge mig den nystart för min egen blogg som jag så väl behöver. Med en stor dos av inspiration jag fick med mig hem i bagaget tror jag det kan vara fullt möjligt. Inget är omöjligt, heter det ju! Jag har ju aldrig tänkt sluta blogga helt, det har bara blivit så att det dragit ut längre och längre på tiden mellan inläggen och eftersom jag har svårt att få fatt på samma inspiration och energi som jag hade för ett par år sen är det svårt att komma igång igen. Jag har hur mycket som helst att skriva om och visa i bilder, eftersom det hunnit hända en hel del, men till slut känns det nästan övermäktigt att ta tag i och man vet knappt var man ska börja. Och så är jag rädd att folk inte ska vara intresserade av att läsa om alltför gamla saker heller.

Nåja, som vi fick lära oss igår på föreläsningen, så är det min blogg och där är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om. Ni får ursäkta om de kommande återblickarna i mitt liv inte alla gånger kommer att kännas så rykande dagsfärska, men det är sånt som jag vill skriva om och dokumentera. Jag hoppas verkligen att jag ska orka ta tag i bloggandet nu, trots stundande jobb som suger ork och energi ur mig och äter upp min fritid. Kvällarna är så fruktansvärt korta och det är så oändligt mycket man borde hinna med på de få timmarna man har på sig. Men det är nog ett känt fenomen, jag är knappast den enda som känner så.

Hoppas att ni fortfarande vill läsa det jag skriver och hittar hit igen! Att ni finns där ute betyder så oerhört mycket, ska ni veta! Allt gott till er, kära bloggvänner! :)

Gott nytt år på er!

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år 2013! Må det nya året bjuda på många nya spännande upplevelser och utmaningar, många soliga dagar och goda skratt! Allt väl och så hörs vi nästa år, hoppas jag! :)

God jul!

Önskar er alla en riktigt god jul! Var rädda om varandra och njut av denna vinterns högtid!

Ett sista farväl

Rummen ekar tomma. Huset där det en gång för länge sen bodde tre generationer under samma tak står nu tyst och stilla. Alla saker och möbler är borta, väggarna gapar tomma och trädgården är öde och övergiven.De bekanta rösterna och stegen är borta för alltid. Fyra generationer har bott där på platsen, tre av dem i detta hus. Nu kommer det så småningom att fyllas av främmande röster, främmande steg, och allt som finns kvar är alla minnen. Så många minnen, både av glädje och sorg. Minnen från min barndomen och uppväxt, allt som hänt inom dessa fyra väggar. När jag för sista gången står i mitt gamla rum väller en flod av minnen över mig. Rummet som nytapetserat. Brevvänner som hälsat på. Skratt och hemligheter delade med kompisar. Tidiga, tidiga morgnar i början av juni när soluppgången speglat sig i min gamla skolas fönster uppe på backen och fått dem att skimra röda. Ljuva sommarkvällar med den där speciella sommarkänslan, när man vetat att NU är det sommar. Nätter med en mjuk varm katt i sängen. Nätter när jag legat vaken och i tystnaden hört tåget på avstånd. Alla drömmar jag en gång drömt. Men också av bittra tårar, av sorg och svek, tårar som för länge sedan torkat på kinderna. Och inte minst minnet av livet, som det sedan blev - av de drömmar som faktiskt gick i uppfyllelse. Jag släcker lamporna och går nerför trappan en sista gång. På min vandring genom rummen på nedervåningen har jag min livskamrat vid min sida, och där kan vi tillsammans minnas allt det vi hunnit uppleva i huset. Vardagsrummet, där jag firat hela 36 jular, alla utom en. Alla kalas och släktbjudningar. Alla de gånger man somnat där framför TV:n. Sovrummet, där pappa somande in för allra sista gången. Och så slutligen köket, hemmets hjärta. Där det bakats och lagats mat, kokats sylt och saft. Där man haft livliga diskussioner och förtroliga samtal vid köksbordet. Där min katt en gång för länge, länge sen föddes och lärde sig gå på köksmattan. Köket där vi aldrig mer kommer att äta julmiddag i stearinljusens sken. Det är dags att lämna nycklarna på köksbänken, släcka lamporna och stänga dörren till mitt barndomshem för allra sista gången. Säga ett sista farväl till den plats som betytt så mycket för mig. Det känns både som en lättand och oändligt sorgligt. Det är nu ett avslutat kapitel i livet och det är dags att vända blad.

Det torkar!

Redan ett par tre år har vi funderat på att göra oss av med den fula torkställningen av metall vi har i trädgården. Snörena hänger ojämnt och säckar och mellanrummen är olika långa. De här metallvidundren är helt enkelt ingen prydnad för ögat, och därför föddes tanken om att min händige man skulle bygga en egen i trä. Inspiration och idéer har hämtats lite här och var, bl a såg vi i en trädgård att de byggt tak över torkställningen vilket ju vore väldigt praktiskt om det råkar börja regna (vilket inte är alldeles ovanligt när man väl hängt ut tvätten…) – då har man en chans att hinna rädda tvätten innan den blir plaskvåt. Nu i år är det tänkt att bygget äntligen ska bli av.

Den här fina torkställningen med tillhörande byggbeskrivning hittade jag på nätet, den har funnits i “Allt i hemmet” och jag kommer ihåg att jag sett den här bilden på någon blogg tidigare. Vem skulle tacka nej till en sådan vacker och romantisk torkställning som den här? Tja, det är ju inte säkert att den faller min man i smaken när han får se bilden, det återstår att se.

Den här varianten tror jag faller honom bättre i smaken, och den är dessutom utrustad med praktiskt tak! Artikeln är hämtad från “Gör det själv” – lyckades inte få in bara bilden på själva torkställningen så ni får hålla till godo med texten som följde med. Som ni ser på bilden till höger passar det bra med en bänk under ställningen också. Vad det än blir för slags torkställning som ska byggas så är jag säker på att den kommer att passa mycket bättre i trädgården bredvid bastun än den anskrämliga tingesten som står där nu med tvätten lojt fladdrande i vår(?)vinden!

En liten påskhälsning

Det har varit väldigt skralt med inlägg här den senaste tiden… Nu tänkte jag i alla fall passa på att önska er alla en riktigt glad påsk! Som jag skämtsamt sa till min man när han påpekade att mitt förra inlägg var i nyårshelgen, jag satsar på att skriva inlägg till de större helgerna… Nej, skämt åsido, jag ska försöka bättra mig på den fronten, men tiden och orken vill inte räcka till. Hoppas att ni har det bra och att det blir många goda påskägg i helgen! Just nu verkar dock våren ganska avlägsen eftersom det dråsat ner hela 20 cm snö under natten och det såg ut så här när jag öppnade dörren:

Mina stackars snödroppar och krokusar är helt täckta av snön, likaså tulpanerna som börjat sticka upp lite här och var när våren verkade vara på väg. Grannen är i full färd med att skotta snö på gården och själva kan vi inte åka norrut för att fira påsk innan vägen blivit plogad. Tydligen får påskhäxorna ta sparken i år, eller kanske snöskoter?

En riktigt bra påsk önskar jag er, vare sig ni är insnöade eller bor på varmare breddgrader där våren kommit igång på allvar!