Söndagsbilden vecka 5

 

Idag blir mitt bidrag till söndagsbilden en bukett tulpaner som står på köksbordet. Tulpaner är något som verkligen piggar upp den här tiden på året, och blir man dessutom överraskad med en bukett av sin andra hälft en vanlig vardag ger det extra guldkant på tillvaron! Något som verkligen kan behövas eftersom det varit ett par väldigt omtumlande dagar.

Tidigt, tidigt i fredags hände något väldigt, väldigt obehagligt. Jag hade legat vaken ett tag och precis gått ut till badrummet när jag hörde att det var något som föll. Min första tanke var att en av hundarna hade råkat välta torkställningen med tvätt, eller att maken vaknat, stigit upp och råkat välta omkull något. Men eftersom tvättställningen inte stod där ljudet kom ifrån stämde det inte, så jag gick tillbaka till sovrummet och där låg Minttu, vår golden retriever, på tröskeln och fick precis ett riktigt otäckt krampanfall. Maken vakande och rusade förskräckt upp ur sängen, och vi stod båda där helt handfallna. Det fanns ju inget vi kunde göra, och det kom för oss båda två att tänk om hon dör, här och nu, mitt framför ögonen på oss. När en så pass stor hund får ett krampanfall är det verkligen obehagligt kan jag tala om! Anfallet varade åtminstone ett par minuter innan det till slut släppte. När maken sen skulle gå dit för att torka bort fradgan ur ansiktet på henne kände Minttu inte igen honom, utan började morra och skälla vilket också var obehagligt, eftersom hon i vanliga fall är världens snällaste. Hon kissade också på sig och var inte alls medveten om vad som pågick runtomkring henne. Det dröjde en bra stund innan hon blev sig själv igen, och hon var orolig och flåsig länge efteråt innan hon lugnade ner sig. Det blev veterinärbesök på eftermiddagen och det togs olika blodprov. Veterinären trodde inte det var vanlig epilepsi trots att anfallet varit epilepsilikande, eftersom hundar vanligen får det i betydligt yngre ålder – Minttu är 7½. Det kan vara allt från dåliga levervärden som orsakade krampanfallet till en hjärnskada, det är bara att vänta tills provsvaren är klara i början av veckan och se vad de visar. Sen får vi ta ställning till behandling eller ytterligare åtgärder, och veterinären skrev ut kramplösande medicin att ge ifall det blir fler anfall. Vissa hundar får återkommande anfall t o m varje dag, medan andra får bara ett enda anfall och sen aldrig mer. Det är olika från fall till fall. Det värsta är att dessa anfall kan medföra agressivitet, både strax innan ett anfall och sen när hunden vaknar efter anfallet, och i värsta fall kan detta leda till att hunden måste avlivas. Blotta tanken på det är fruktansvärd, båda att tänka sig att en så snäll hund kan bli oberäknelig och agressiv, och att bli tvungen att fatta ett beslut om avlivning… Nej, det vill man inte tänka på. Men så är livet, när man minst anar det får man en spark av livet. Nu kan vi inte göra annat än att följa med situationen och hoppas på det bästa. Det har inte blivit några fler anfall och hunden mår bra än så länge.

Igår blev det oväntat en liten resa. På torsdagskvällen ringde Alegni mig och frågade om jag ville följa med på en bussresa till Ikea i Tammerfors på lördagen. Naturligtvis kunde jag ju inte motstå erbjudandet, ett Ikea-besök lockar alltid! Efter det som hände på fredagsmorgonen tvekade jag till om jag kunde följa med, men eftersom Minttu var OK och veterinärbesöket gick bra, och det inte heller blev några fler anfall, så kom vi fram till att jag skulle åka som planerat. Och det beslutet behövde jag inte heller ångra, för det hade inte varit några som helst problem med hunden här hemma och jag och Alegni fick en rolig shoppingdag. Det var bara skönt att komma bort lite och få annat att tänka på istället. Och eftersom det var en del saker jag hursomhelst behövde från Ikea kom resan på precis rätt tid. Trötta och belåtna steg vi av bussen vid halv elvasnåret igår kväll.Idag har jag fått ta itu med att packa upp det jag köpt, det känns alltid nästan som julafton att packa upp kassarna och se vad det är som följt med hem från den blågula affären.

Trots att jag gärna legat kvar lite längre i sängen i morse, trött efter resan, fick jag masa mig upp och göra mig i ordning för söndagspromenad. Jag har nämligen hängt på ett gäng glada damer i varierande åldrar härifrån byn som brukar samlas och gå ut på promenad på söndagsförmiddagarna. Det var andra gången jag följde med nu och man hinner ventilera både det ena och det andra längs vägen. Riktigt roligt är det att komma sig ut på det sättet, och dessutom ett bra sätt för mig som ändå är relativt nyinflyttad i byn att bekanta mig närmare med några av dem som bor här. Med detta vill jag önska er alla en skön söndagskväll! Må så gott!