Ännu en fyrfota sjukling

Igår fick vi ännu en sjukling bland våra fyrfota vänner. Den här gången var det min älskade kissemiss Ofelia som bor hemma hos min mamma. När jag och mamma talade i telefon på eftermiddagen började Ofelia gå runt, runt och jama, jama, jama. När hon inte slutade ringde mamma upp mig igen och vi kom fram till att det var bäst att ringa veterinären. En timme senare fick hon åka, lilla kissen. Det kändes hemskt att själv vara så långt borta utan att kunna följa med… Hon blev grundligt undersökt, sövd, röntgad, fick dropp och det togs blodprov. Det visade sig vara en inflammation i buken och veterinären skrev ut 2 st mediciner. Så nu ska vi hoppas hon blir bra igen!

När mamma ringde mig i förmiddags gav hon det glädjande beskedet att Ofelia var betydligt piggare idag. Bara hon börjar äta ordentligt nu blir hon säkert bra. Ikväll åker vi norrut för att hälsa på mamma över helgen så då får jag träffa min älsklingskisse. I natt när jag låg i sängen och försökte somna tänkte jag på den allra första natten när Ofelia kommit till oss. Hon ville inte alls sova ensam i sin korg utan envisades med att hoppa upp i min säng och krypa upp tätt, tätt intill mig så jag knappt vågade röra mig, än mindre somna av rädsla för att lägga mig på den lilla pälsbollen. Det var i augusti 1994, så Ofelia har varit en viktig del av vår familj i över 16 år. Därför är tanken på att en dag mista henne näst intill outhärdlig – det är ju i hennes päls jag gråtit och sökt tröst när jag varit ledsen, det är henne jag längtat efter att få krama och gosa med, det är hon som varit min lilla ögonsten. Och det hoppas jag hon får fortsätta vara i många år till, min älskade kisse!