Is there still anybody out there?

Eller är jag ensam i blogguniversum? Vill så gärna börja skriva igen, att skriva är något jag alltid gjort, men om tid, ork och inspiration finns att resa mig upp ur askan, samla ihop resterna av denna blogg, borsta av dammet, resa mig upp och BÖRJA SKRIVA IGEN finns återstår att se... Har så oändligt mycket att skriva om, så mycket som hänt och så mycket vatten som flutit under broarna sen sist, så jag vet knappt var jag ska börja. Det får bli små babysteps, ett i taget, små små steg. 

Hej bloggen. Här är jag. Finns det fortfarande någon där ute???

Hälsans Kök

Jag är med i något som heter Buzzador, vilket innebär att man får testa olika produkter för deras räkning. Det går till så att de ordnar olika kampanjer som man får anmäla sig till, och blir man sedan utvald att delta i kampanjen får man testa de berörda produkterna och buzza om dem, antingen i sociala medier (som Facebook osv), öga mot öga bland vänner och bekanta eller som nu, via bloggen. Det jag den här gången fått testa är vegetariska matprodukter från Hälsans Kök – titta gärna in på deras sida om du vill veta mer!

Det är 4 st produkter från Hälsans Kök jag testat:

Jag kände inte alls till dessa produkter sedan tidigare, så det var spännande att få prova på något helt nytt. Den första produkten jag testade var de ovo-vegetariska bullarna.

Dem blev jag faktiskt riktigt positivt överraskad av, tyckte de smakade nästan som vanliga köttbullar! Både smak och utseende var slående lika “riktiga” köttbullar.

Serverade dem med en hemlagad rödbetssallad som passade riktigt bra till. Dessa bullar kan jag väldigt bra tänka mig att både äta igen och dessutom bjuda på åt någon som är vegetarian. Bra att lägga på minnet ifall min kompis söderifrån, som är just vegetarian, skulle hälsa på! :) Maken, som var rätt skeptisk till dessa produkter, tyckte också att bullarna gick bra att äta fast han föredrar den “riktiga” varianten.

Följande produkt att testas var de ovo-vegetariska burgarna.

Maken grillade dem ute på grillen och vi fick till ett par riktigt skapliga hamburgare att smaska i oss.

Också burgarna var en positiv överraskning, och påminde mycket om “riktiga” hamburgerbiffar – av “köpisvarianten”, för nog är alltid hemmagjorda biffar godast! Men kan i alla fall bra tänka mig att äta dessa burgare igen och också bjuda på dem till en vegetarisk måltid.

Färsen som Buzzador föreslog man skulle köpa fanns inte där jag köpte produkterna (Prisma), så därför blev det istället ovo-vegetarisk schintzel.

Den föll tyvärr dock varken mig eller maken riktigt i smaken. Det var ingen smakupplevelse helt enkelt. Kanske för att vi jämförde med riktig schnitzel, jag vet inte. Inget jag blev lockad att köpa fler gånger i alla fall.

Fjärde och sista produkten var falafel.

Falafeln åt vi i pitabröd med yoghurtsås enligt Hälsans Köks recept, som ni hittar här. Tyvärr föll det oss inte alls i smaken, falafeln var rätt starkt kryddad och inget vi blev lockade att köpa fler gånger heller. Kanske falafeln hade varit godare om den serverats på annat sätt, den här varianten föll oss inte alls i smaken.

Så summa summarum har dessa produkter bjudit på både positiva överraskningar och besvikelser. Vinnaren var helt klart de vegetariska bullarna, och burgarna kom på en stark andra plats. De produkterna köper jag gärna igen ifall jag ska bjuda på vegetariskt.

Inspiration efterlyses!

Inspirationen lyser med sin frånvaro. Borde verkligen ta itu med tillverkningen inför sommarens försäljning, men dessvärre är det väldigt svårt att komma igång. Så är det nästan varje gång. Jag VET att jag borde börja i god tid, men tiden går och går och jag tycks aldrig ha den där rätta inspirationen och energin att sätta igång, och så slutar det med att jag sitter där och halvt stressar ihjäl mig de sista veckorna istället. Att man aldrig lär sig! Suck.

Här är i alla fall en bild från förra årets mattillverkning. Hoppas en liten, liten gnutta inspiration (eller allra helst stora doser!) ska smyga sig in snart, så jag hinner knåpa ihop x antal mattor och lite annat smått och gott. För sen när jag väl kommit igång brukar det ju vara hur roligt som helst. Det är bara den där starten som alltid är lika trög. Månne inspiration är något man kan köpa – allt är väl möjligt i dessa tider? ;)

Fyndade idag en ny vävstol av bordsmodell, något jag inte ens visste att fanns, på nätet för en relativt överkomlig peng. Den ska hämtas i påskhelgen, ska bli spännande att se vad det är jag köpt egentligen! Tänkte ha den till att väva löpare på, något jag inte gjort på flera år nu men ser fram emot att få göra igen. Problemet är bara var jag ska förvara den, lider redan som det är av skrikande utrymmesbrist i hobbyrummet. Vet inte heller hur pass flyttbar bordsvävstolen är, om den är för tung och bökig att flytta fram och tillbaka när den ska användas eller inte. Men det löser sig väl, på ett sätt eller annat. Det mesta brukar ju faktiskt oftast lösa sig till sist!

Ett avskedens år

2012 var ett riktigt avskedens år. Ett tungt och svårt år på många sätt, med sorg och saknad. Den första att lämna oss var min älskade favoritmorbror, som i mars förlorade kampen mot cancern. Bara ett drygt halvår efter att han fått sin diagnos. Aldrig hade väl han, eller någon av oss, kunnat tro att han aldrig mer skulle komma hem när han blev intagen på sjukhuset. Att han så snabbt skulle bli sämre. Det är fortfarande svårt att fatta att han faktiskt är borta, för alltid. Hans plats är och förblir tom. Jag hoppas han visste hur mycket han betydde för oss alla. Han som alltid var så snäll och godmodig och glad när jag växte upp. Han som byggde en lappkåta åt mig på vedbacken. Som brukade komma till vårt sommarparadis och fiska på kvällarna. Som gjorde så goda köttbullar. Nu finns han inte längre bland oss. Kändes sorgligt att tända ljus på hans grav på ettårsdagen sen han dog, tänk att tiden gått så fort. Minns som igår när vi satt där i kyrkan på begravningen och Amazing Grace spelades på saxofon, då höll allt på att brista för mig. Kom så väl ihåg min egen pappas begravning, 4 år tidigare.

Maj var återigen en tung månad för oss. Då fattade vi det svåra beslutet att låta vår golden retriever Minttu somna in. Hennes epilepsi (om det nu var epilepsi hon led av, det var det ingen som kunde säga säkert, det kunde mycket väl ha varit en hjärnskada eller hjärntumör också) blev allt värre och medicineringen hjälpte inte, trots att dosen höjdes. Här, här och här kan ni läsa mer om hennes sjukdom. Det blev allt mer påfrestande både för henne och för oss. Vid varje anfall förstördes hjärnceller, vilket ledde till att hon mådde allt sämre och tog längre tid på sig att återhämta sig efter anfallen, förlorade konditionen och började bete sig allmänt konstigt, slutade lyda kommandon osv. Ingen som inte själv varit med om något sådant kan nog till fullo förstå hur påfrestande dessa anfall var också för oss. Oftast kom de på natten (och ibland flera gånger per dag), och att vakna upp av en hund med krampanfall var redan det otroligt obehagligt, plus att hunden sedan kissade på sig (och i värsta fall också sket på sig, vilket tack och lov hände bara en gång) och man snällt fick plocka fram mopp och hink och skura golvet eftersom hunden trampade runt i kisset och spred ut det överallt. Och sedan vänta tills hunden lugnat ner sig så pass att det gick att gå att lägga sig igen. För att sedan efter en alldeles för kort natt stiga tidigt upp och fara till jobbet… För någon vecka sen såg jag och min man ett program som bl a handlade om lejon som fick krampanfall av någon okänd anledning, och att se lejonen ligga där och krampa var så obehagligt att vi knappt kunde fortsätta titta – alla minnen från denna tid kom tillbaka med full kraft. I maj fattade alltså min man det svåra beslutet att vi skulle låta Minttu somna in, för hennes egen skull. Hon skulle knappast ha klarat sommaren, värmen hade blivit för mycket för henne, så då kändes det allra mest humant att låta henne slippa denna påfrestning. När man har djur är just beslutet att de ska få somna in det allra svåraste, något jag aldrig hade trott att jag skulle klara av. Trodde aldrig jag skulle klara av att vara med när det hände. Men jag var med när Minttu somnade in, och det skedde på ett lugnt och värdigt sätt. Vi begravde henne i trädgården bakom huset, strax bakom tujan jag ser här från fönstret där jag sitter och skriver. Nu får vi tänka tillbaka på alla minnen vi har, från tiden innan hon blev sjuk, när hon fortfarande var sig själv.

Bara två dagar efter att Minttu lämnat jordelivet var det dags för nästa tunga beslut. Min älskade, älskade katt Ofelia (som bodde hemma hos min mamma), som sedan sommaren haft problem med levern, hade hastigt blivit så dålig att det inte fanns något mer att göra för henne än att låta henne också somna in. Bara ett par veckor senare hade hon blivit 18 år, så hon hade verkligen levt ett långt liv. Har man haft ett djur så länge, ett djur som varit som en familjemedlem under så många år, känns det ännu svårare att mista dem. Tomrummet blir så oändligt stort. Jag jobbade den dagen och minns så väl när mamma ringde och talade om hur det stod till, och frågade om jag var med på att låta vår älskade kisse somna in. Ett beslut som jag fasat för att någonsin behöva fatta. Men vi visste att det inte fanns något mer att göra, att hennes tid var över, att det enda rätta var att låta henne slippa ifrån sjukdom och smärta. Jag hade inte möjlighet att vara med hos veterinären när hon tog sitt sista andetag, och det vet jag faktiskt inte ens om jag hade klarat av. Att först ta farväl av Minttu och sedan bara två dagar senare av Ofelia hade blivit för mycket, det var svårt redan som det var att hantera utan att behöva vara där och se hur dålig min lilla katt var. Jag hade i all hemlighet tagit farväl av henne sista gången jag såg henne, inte så lång tid innan, eftersom vi nog visste att slutet närmade sig. Det var ändå bättre att mitt sista minne av henne fick bli så. Vi begravde henne här hemma i vår trädgård, bredvid Minttu. Där har de sin sista viloplats, sida vid sida, framför syrenhäckarna.

Det finns många sorters avsked. Alla lika tunga och svåra på sitt sätt. Som jag skrev om här tog jag också farväl av mitt barndomshem i oktober, när min mamma skulle flytta till en lägenhet i en annan stad. Något som kändes väldigt vemodigt, eftersom det varit som mitt andra hem genom alla år, min trygga bas. Visst svider det i hjärtat att veta att det nu är andra människor, andra röster, andra steg än våra som fyller huset, men samtidigt känns det som ett avslutat kapitel i mitt liv. Som om det gick lättare att lämna över huset än jag hade föreställt mig. Visst kändes det lite sorgligt att inte fira jul där, som jag alltid gjort, alla jular utom en, men det gick ändå bra. Nya tider, nya seder. Livet förändras och man kan inte undvika avsked. Men ibland är avskeden helt enkelt det bästa, det enda rätta. Och livet fortsätter, trots allt, i en eller annan form.

En inspirerande kväll

Igår kväll var jag tillsammans med Ingela och Nina på föreläsning med bloggikonerna Peppe Öhman, Karin Lindroos och Linn Jung. Det var riktigt intressant och givande att få höra dessa bloggare berätta om hur de börjat blogga, ge tips och dela med sig av sina erfarenheter. Jag hoppas att denna föreläsning ska ge mig den nystart för min egen blogg som jag så väl behöver. Med en stor dos av inspiration jag fick med mig hem i bagaget tror jag det kan vara fullt möjligt. Inget är omöjligt, heter det ju! Jag har ju aldrig tänkt sluta blogga helt, det har bara blivit så att det dragit ut längre och längre på tiden mellan inläggen och eftersom jag har svårt att få fatt på samma inspiration och energi som jag hade för ett par år sen är det svårt att komma igång igen. Jag har hur mycket som helst att skriva om och visa i bilder, eftersom det hunnit hända en hel del, men till slut känns det nästan övermäktigt att ta tag i och man vet knappt var man ska börja. Och så är jag rädd att folk inte ska vara intresserade av att läsa om alltför gamla saker heller.

Nåja, som vi fick lära oss igår på föreläsningen, så är det min blogg och där är det jag som bestämmer vad jag vill skriva om. Ni får ursäkta om de kommande återblickarna i mitt liv inte alla gånger kommer att kännas så rykande dagsfärska, men det är sånt som jag vill skriva om och dokumentera. Jag hoppas verkligen att jag ska orka ta tag i bloggandet nu, trots stundande jobb som suger ork och energi ur mig och äter upp min fritid. Kvällarna är så fruktansvärt korta och det är så oändligt mycket man borde hinna med på de få timmarna man har på sig. Men det är nog ett känt fenomen, jag är knappast den enda som känner så.

Hoppas att ni fortfarande vill läsa det jag skriver och hittar hit igen! Att ni finns där ute betyder så oerhört mycket, ska ni veta! Allt gott till er, kära bloggvänner! :)

Gott nytt år på er!

Önskar er alla ett riktigt gott nytt år 2013! Må det nya året bjuda på många nya spännande upplevelser och utmaningar, många soliga dagar och goda skratt! Allt väl och så hörs vi nästa år, hoppas jag! :)

God jul!

Önskar er alla en riktigt god jul! Var rädda om varandra och njut av denna vinterns högtid!

Ett sista farväl

Rummen ekar tomma. Huset där det en gång för länge sen bodde tre generationer under samma tak står nu tyst och stilla. Alla saker och möbler är borta, väggarna gapar tomma och trädgården är öde och övergiven.De bekanta rösterna och stegen är borta för alltid. Fyra generationer har bott där på platsen, tre av dem i detta hus. Nu kommer det så småningom att fyllas av främmande röster, främmande steg, och allt som finns kvar är alla minnen. Så många minnen, både av glädje och sorg. Minnen från min barndomen och uppväxt, allt som hänt inom dessa fyra väggar. När jag för sista gången står i mitt gamla rum väller en flod av minnen över mig. Rummet som nytapetserat. Brevvänner som hälsat på. Skratt och hemligheter delade med kompisar. Tidiga, tidiga morgnar i början av juni när soluppgången speglat sig i min gamla skolas fönster uppe på backen och fått dem att skimra röda. Ljuva sommarkvällar med den där speciella sommarkänslan, när man vetat att NU är det sommar. Nätter med en mjuk varm katt i sängen. Nätter när jag legat vaken och i tystnaden hört tåget på avstånd. Alla drömmar jag en gång drömt. Men också av bittra tårar, av sorg och svek, tårar som för länge sedan torkat på kinderna. Och inte minst minnet av livet, som det sedan blev - av de drömmar som faktiskt gick i uppfyllelse. Jag släcker lamporna och går nerför trappan en sista gång. På min vandring genom rummen på nedervåningen har jag min livskamrat vid min sida, och där kan vi tillsammans minnas allt det vi hunnit uppleva i huset. Vardagsrummet, där jag firat hela 36 jular, alla utom en. Alla kalas och släktbjudningar. Alla de gånger man somnat där framför TV:n. Sovrummet, där pappa somande in för allra sista gången. Och så slutligen köket, hemmets hjärta. Där det bakats och lagats mat, kokats sylt och saft. Där man haft livliga diskussioner och förtroliga samtal vid köksbordet. Där min katt en gång för länge, länge sen föddes och lärde sig gå på köksmattan. Köket där vi aldrig mer kommer att äta julmiddag i stearinljusens sken. Det är dags att lämna nycklarna på köksbänken, släcka lamporna och stänga dörren till mitt barndomshem för allra sista gången. Säga ett sista farväl till den plats som betytt så mycket för mig. Det känns både som en lättand och oändligt sorgligt. Det är nu ett avslutat kapitel i livet och det är dags att vända blad.

Det torkar!

Redan ett par tre år har vi funderat på att göra oss av med den fula torkställningen av metall vi har i trädgården. Snörena hänger ojämnt och säckar och mellanrummen är olika långa. De här metallvidundren är helt enkelt ingen prydnad för ögat, och därför föddes tanken om att min händige man skulle bygga en egen i trä. Inspiration och idéer har hämtats lite här och var, bl a såg vi i en trädgård att de byggt tak över torkställningen vilket ju vore väldigt praktiskt om det råkar börja regna (vilket inte är alldeles ovanligt när man väl hängt ut tvätten…) – då har man en chans att hinna rädda tvätten innan den blir plaskvåt. Nu i år är det tänkt att bygget äntligen ska bli av.

Den här fina torkställningen med tillhörande byggbeskrivning hittade jag på nätet, den har funnits i “Allt i hemmet” och jag kommer ihåg att jag sett den här bilden på någon blogg tidigare. Vem skulle tacka nej till en sådan vacker och romantisk torkställning som den här? Tja, det är ju inte säkert att den faller min man i smaken när han får se bilden, det återstår att se.

Den här varianten tror jag faller honom bättre i smaken, och den är dessutom utrustad med praktiskt tak! Artikeln är hämtad från “Gör det själv” – lyckades inte få in bara bilden på själva torkställningen så ni får hålla till godo med texten som följde med. Som ni ser på bilden till höger passar det bra med en bänk under ställningen också. Vad det än blir för slags torkställning som ska byggas så är jag säker på att den kommer att passa mycket bättre i trädgården bredvid bastun än den anskrämliga tingesten som står där nu med tvätten lojt fladdrande i vår(?)vinden!

En liten påskhälsning

Det har varit väldigt skralt med inlägg här den senaste tiden… Nu tänkte jag i alla fall passa på att önska er alla en riktigt glad påsk! Som jag skämtsamt sa till min man när han påpekade att mitt förra inlägg var i nyårshelgen, jag satsar på att skriva inlägg till de större helgerna… Nej, skämt åsido, jag ska försöka bättra mig på den fronten, men tiden och orken vill inte räcka till. Hoppas att ni har det bra och att det blir många goda påskägg i helgen! Just nu verkar dock våren ganska avlägsen eftersom det dråsat ner hela 20 cm snö under natten och det såg ut så här när jag öppnade dörren:

Mina stackars snödroppar och krokusar är helt täckta av snön, likaså tulpanerna som börjat sticka upp lite här och var när våren verkade vara på väg. Grannen är i full färd med att skotta snö på gården och själva kan vi inte åka norrut för att fira påsk innan vägen blivit plogad. Tydligen får påskhäxorna ta sparken i år, eller kanske snöskoter?

En riktigt bra påsk önskar jag er, vare sig ni är insnöade eller bor på varmare breddgrader där våren kommit igång på allvar!

Gott nytt år 2012!

 

 

Hej på er, kära bloggvänner! Det var länge sedan senast, alldeles för länge, och nu har det t o m hunnit bli ett nytt år. Jag hoppas ni har det bra, och att ni haft en fin jul och att ett fantastiskt nytt år 2012 väntar på er där ute!

Det var aldrig min avsikt att försvinna från bloggvärlden så här länge, men ibland vill omständigheterna något annat… Det här har varit den absolut längsta hösten i mitt liv. I augusti började jag ett nytt jobb, ett jobb som jag smått motvilligt accepterade för att jag så starkt kände att jag ville göra något helt annat. Och det är detta jobb som sugit all ork, kraft, energi och inspiration ur mig, och kvar lämnat en trött, sliten trasa, en spillra av mitt sanna jag. Jag tror aldrig att jag varit så här trött efter något jobb förr, den ständiga stressen och pressen att man måste hinna, hinna, hinna tär på både kropp och själ. Det är inte så här jag ville att livet skulle vara. På senare tid har det börjat kännas en liten, liten aning bättre, men faktum kvarstår att det inte är något drömjobb och aldrig kommer att bli det heller. Det är inte det här jag vill göra resten av livet.

Sakta, sakta försöker jag hitta tillbaka till skaparlusten och inspirationen igen, men det är så svårt, så svårt när tiden och orken inte vill räcka till och kvällarna är försvinnande korta. Jobbar man dessutom vissa helger stjäl det av den dyrbara kvalitetstiden med nära och kära, den som betyder så mycket för mig. Jag har inte heller varit någon vidare bloggvän, och det är jag också ledsen för. De här senaste månaderna har jag inte hunnit kika in på era bloggar annat än som hastigast någon gång då och då, om ens det. Jag har på något sätt inte orkat ta till mig andras fina, välstädade och vackert inredda hem när mitt eget mest känts som ett kaos…

För några dagar sedan fick jag oväntat beskedet att mitt vikariat kommer att ta slut om en månad pga en omplacering. Det hade nog ingen väntat sig skulle ske så plötsligt, varken jag själv eller min chef, och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. När jag avskytt jobbet som allra mest och bara velat bort därifrån hade jag nog jublat över ett sådant besked, men jag har ändå på något konstigt sätt med tiden vant mig vid jobbet och att ha en riktig lön. Jag är nog mest besviken på att de kunde göra på det här sättet, men det är bara att acceptera och gå vidare. Jag hade ju ändå aldrig blivit lovad att jobba där i all evighet, och det skulle jag absolut inte vilja heller! Jag vet bara hur svårt det är att hitta ett nytt jobb, och suckar inför detta. Framtiden känns med ens så osäker… Men jag försöker se det nya året som en chans att gå vidare, göra något nytt, alla möjligheter är öppna! Låt 2012 bli ett alldeles fantastiskt år!

En liten sommarhälsning

Tyckte det började vara dags att ge ett litet livstecken ifrån mig så ni inte tror jag försvunnit från bloggvärlden helt… Det har bara varit så mycket annat som upptagit min tid de senaste veckorna att jag inte hunnit eller riktigt orkat med att blogga. Vi hade en underbar vecka på vackra Öland, och det kommer jag att skriva mer om bara jag hinner gå igenom alla bilder och kommer igång med vardagslunken igen… Sen var vi hemma några stressiga dagar innan det var dags att packa ihop och dra norrut för att först ställa oss på torget i Jakobstad under Jakobs Dagar och agera försäljare på storloppiset som hölls förra måndagen. Sen blev det att ta hand om en sjuk katt hemma hos mamma och vi var riktigt oroliga där ett tag, men åtminstone för tillfället verkar kissen ha repat sig. Och sen var det en veckas stugvistelse som väntade, sköna avkopplande dagar som gick alldeles för fort. Nu är det bara ett par dagars ledighet kvar innan allvaret väntar (och då syftar jag tyvärr inte på det Stora Alvaret på Öland som jag mycket hellre skulle bege mig till igen). Hoppas ni har det bra i sommarvärmen, som dessvärre tycks ha blåst sin kos här hos oss nu under eftermiddagen, jag som hade tänkt mig ett svalkande dopp idag! Vi hörs!

På bröllopsdagen

Idag är det 2 år sen vi sa ja till varandra. Två år som har gått väldigt fort, ändå känns det som en halv evighet sedan. Och det var definitivt det bästa vi gjort. Att få höra ihop på riktigt. Att det är vi för resten av livet. Nu sitter vi i hamnen i Åbo och väntar och ikväll firar vi bröllopsdagen på böljan den blå. Imorgon går färden sedan till Öland där vi ska vara en lång skön vecka. Det kommer säkert att bli en fin vecka och det är mycket vi planerat att se och göra. Och så kan jag knappt vänta tills jag får ge mig ut i den svenska loppisdjungeln! ;) Kanske hörs vi under resan, kanske inte… Önskar er hur som helst en fin julivecka, var ni än befinner er!

Midsommaren den kom…

… och midsommaren den gick. Jag brukar alltid lite skämtsamt säga att när midsommaren är förbi är det snart höst… För så känns det, efter midsommar rusar sommaren iväg och det går så fort, så fort så innan  man vet ordet av är den slut. Kan ingen hitta på en extra sommarmånad? Nu går vi igen mot mörkare tider, och det tycker jag känns väldigt vemodigt… Midsommaren blev inte som vi hade tänkt från början, en nyligen reparerad spis gjorde att vi inte kunde sova över i släktens stuga, vårt sommarparadis, eftersom det inte gick att elda ordentligt ännu och det kyliga vädret gjorde därmed en längre stugvistelse omöjlig. Men på lördagen blev det en heldag vid stugan i alla fall, och vädret blev riktigt skapligt så vi kunde sitta där ute och äta på dagen. Vi hann grilla hela 2 ggr under dagen och så gick jag och min man en skön promenad (ja, förutom myggsällskapet då, som förpestade promenaden stundvis) med hundarna. Vi hade gärna gjort en premiärtur för sommaren med kanoten också, men eftersom åskan mullrade i bakgrunden fick vi låta bli.

Lupinerna som jag och min kusin planterade vid stugväggen en gång för många år sen blommade så vackert. Att få blommor att trivas i den sandiga jorden har inte varit det lättaste, men lupinerna har tagit sig fint och passar också så bra in i den gamla miljön.

Bergklinten jag hade med mig från vår egen trädgård för några år sen har också tagit sig fint och börjat blomma. Den räddades undan grävmaskinen när det skulle grävas för dräneringen till bastun. Det blev en riktigt fin kväll, och på vägen från stugan fick vi njuta av en vacker solnedgång. Så det blev en fin midsommar trots allt – hoppas ni hade det också!

Glad midsommar!

En riktigt fin midsommar önskar jag er alla! Ta hand om varandra och njut av denna somriga högtid! Trots att det just nu ser mörkt ut hoppas jag att vöädrets makter är på vår sida så vi får ens en liten gnutta sol att förgylla midsommaren med. En stor kram från mig!

Trädgårdsmarodör

Vi har drabbats av marodörer i trädgården. Som framför allt nattetid river i rabatterna, gräver gropar och sprätter omkring både tidningspapper och gräsklipp som jag omsorgsfullt täckt i rabatterna med.

De en gång så prydliga rabatterna ser nu mer eller mindre ut som slagfält. Först trodde vi det var sorkar, som verkar finnas i parti och minut häromkring och också har härjat hejvilt bland annat i det större stenpartiet som är helt förstört av deras gångar – där är det bara att rädda de växter vi vill ha kvar och börja om från början. Men efter att ha spionerat genom fönstren lite olika tider på dygnet har vi kommit fram till att det måste vara koltrastarna som går bärsärkagång i rabatterna i sin jakt på maskar. Hur vi ska få dem att sluta med det vet jag inte. Någon som har några tips?

Så här vill man ju inte att rabatterna ska se ut! Det arbete man lagt ner på att rensa och täcka rabatterna förstört. Och så säger jag bara att Gud nåde den fågel som vågar gå och röra fröna jag sått, sent omsider!!!

Rabarbertider

Nu är det rabarbertider. Det är nu som rabarbern är som allra bäst, och det bjuds på rabarber i alla de former. Paj, kräm, saft eller bara kokad med lite vatten och socker för att äta med vaniljglass – som jag lärde mig i England. Åh så gott det är, och allra helst ska det vara kvalitetsglass med riktig vanilj i, härligt krämig och vaniljprickig!

Det är hög tid att frysa in rabarber för höstens och vinterns behov också, vilket jag helt hade glömt bort förra sommaren… När jag sen kom ihåg det var det inte mycket kvar av rabarbern, men ett par påsar lyckades jag få ihop till i alla fall. I år ska jag inte vara lika glömsk! Det enda som tar emot med att frysa in är att frysen då sakta men säkert blir alldeles proppfull igen, precis när bär- och svamplagret från ifjol börjat minska mer märkbart så det blivit mer utrymme i vår lilla frys. Men det är sånt man får ta. För visst vill man ju frysa in för att kunna ta fram och njuta av sen när hösten och vintern kommer. Jag ser fram emot att efter vår köksrenovering ha en fullstor frys som rymmer massvis med bär och bakverk och annat!

Den blomstertid nu kommer…

När vi sjöng Den blomstertid nu kommer på skolans våravslutning kändes det alltid väldigt speciellt. Då visste man att NU är det sommar! Hela långa sommaren hade man framför sig. Den blomstertid har kommit i trädgården också. Syrenerna blommar och allra roligast är det att en av syrenplantorna i det som ska bli vår syrenhäck mot vägen blommar för allra första gången i år! Som vi har väntat på det.

Doften av blommande syrener är något av det ljuvligaste som finns. En doft som är så starkt förknippad med just den här tiden, när sommaren är som allra, allra bäst.

Plantorna till syrenhäcken har vi grävt upp vid vårt sommarparadis, och de första plantorna torde ha blivit planterade sommaren 2007. Senare har några som inte klarat sig blivit utbytta mot nya. Sen syrenplantorna fick höstgödsel i höstas har de verkligen växt till sig och blivit buskiga och fina, så nu börjar man se att det ska bli en häck.

Blompremiär är det för vårt andra äppelträd också, Antonovka. Det planterades också sommaren 2007 och nu äntligen ska vi få se vad det blir för frukt! Ifjol blommade det första äppelträdet, Borgowskoje, för första gången. Det var en speciell känsla att få smaka på det första egna äpplet. Jag ser redan fram emot att få sätta tänderna i ett förhoppningsvis saftigt och gott Antonovka-äpple!

Pionstöd

Som jag nämnde tidigare gick jag på en kurs i trädgårdsinredning i våras, där vi vid två kurstillfällen fick prova på att arbeta med olika material som vide, betong, metalltråd, björkris… Jag valde att koncentrera mig på vide eftersom det var något som var helt nytt och obekant för mig. På andra kursdagen, när vi hade en hel lördag på oss, gjorde jag två stycken pionstöd i odlad vide. Det var riktigt roligt och videflätning är något jag gärna skulle syssla mer med.

Jag kom aldrig ihåg att fota pionstöden i färdigt skick innan de sattes på plats i rabatterna… Här är det första stödet jag gjorde, som jag här satt som stöd år pionen Bowl of Beauty. Ni får bortse från ogräset som tyvärr kom med på bild – det är bortrensat nu! ;) Trots att jag tyckte jag gjorde pionstödet ganska stort har jag kunnat konstatera nu när pionen växt till sig ordentligt att det hade fått vara ännu större… Sånt är svårt att veta på förhand.

Jag gjorde ett pionstöd till, lite mindre och av annan modell, och det är nu satt på plats som stöd åt en nyinköpt pion i min vita rabatt. Av videt som blev över gjorde jag sen här hemma ett stort växtstöd som jag ska ha till klätterväxter i en kruka. Det känns alltid lite speciellt med saker som man gjort alldeles själv!

Söndagsbilden vecka 22

Här kommer den sista söndagsbilden innan Fabriken tar sommarlov.

Det här är resultatet av alla de tulpanlökar jag planterade framför tegelmuren min man murade framför bastun i höstas. Ett riktigt tulpanhav i rött och vitt. Så småningom ska det planteras mer växter i rabatten, än så länge finns det bara några mindre spireor som vi också planterade i höstas, förutom tulpanerna. Att hålla bort ogräset med hjälp av täckodling, gräsklipp och på större ytor också tidningspapper under, har visat sig vara alldeles fenomenalt. Det ogräs som sen lyckas leta sig upp är lätt att rycka bort och man slipper stå på knä i rabatterna i timtal och rensa. På så sätt hålls rabatterna relativt ogräsfria och fina tills växterna hunnit växa till sig och sprida sig.

Här är ett urval av tulpanerna. Alla vackra på sitt sätt, och alla så olika. Så roligt det är att nu få se resultatet av alla de lökar jag grävde ner en kylig höstkväll när det började skymma och våren och sommaren kändes väldigt avlägsna. Nu är sommaren här och allt som fattas är den riktiga sommarvärmen. Fast det är ju alltid trevligare när det finns ett + framför de 14 graderna på termometern istället för – som vi så länge hade!

En skön söndag till er och ett riktigt skönt sommarlov till alla fabrikanter! Hoppas ni fortsätter titta in också under sommaren!